mittlivsomness.blogg.se

Tungt

Publicerad 2017-01-02 22:07:30 i Allmänt,

Idag har det gått 3 år sen vi sänkte ner vårt älskade barn i jorden.
Trodde aldrig att livet kunde bli tyngre.
 
Men tyvärr så blir det tyngre och tyngre för varje dag.
Snaran runt halsen snörs åt mer och mer.
Funderar mer och mer på att avsluta detta lidande.
 
Allt har förändrats och jag har förändrats jag med.
Vill ej längre umgås med någon.
Vill bara vara ensam med mina små djur.
 
Mina små djur är dom enda jag numera släpper innanför mitt skinn.
 
Hur ändrar man på sånt?
Hur får man gnistan tillbaka?
 
Om jag inte inom en snar framtid hittar en lösning på mitt mående eller känner att det vänder...så har jag ikväll beslutat mig för att avsluta detta skitliv.
 
Jag vill inte att min dotter ska se mig vända mig ifrån henne som jag nu gör.
Vi har alltid varit allra bästa vänner.
Men något har hänt?!...så vi har glidit långt ifrån varandra...och det smärtar det med.
 
Just nu är allt bara skit.
Jag vill inte mer...orkar inte mer!!
 
Hur gör man??
Hur hittar man till livet igen??
 
 
 

Snart Nyår igen

Publicerad 2016-12-28 16:17:00 i Allmänt,

Nu är det snart Nyår igen.
Skönt ändå att åren går, nu när livet ser ut som det gör och livslusten är borta.
 
Julen kom och julen gick.
Det är så skönt att den är över.
 
Hösten för oss är en fasa, med alla årsdagar när det gäller Henke.
Som avslutning på en fasansfull tid så kommer Julen, som förut alltid har vart en mysig tid att göra julstämning hemma och ha det gott.
 
Nu är den tiden bara ett minne blott och ett minne som än så länge gör sååååå jäkla ont.
 
Barnen älskade julen och allt vad det innbar.
 
Nu är det bara en kamp mot vad vi inte orkar och inte vill.
 
Det har gått 3 år sen vår älskade son togs ifrån oss i den hemska Burkitts Lymfom.
3 år av kamp att överhuvudtaget stå på benen och komma upp varje dag.
 
Någon som inte ha förlorat ett barn tycker nog att 3 år är en lång tid och att nu skulle det ha gått över.
Jag kan bara upplysa om att nu är det värre än vad det någonsin har varit.
Det är kankse först nu man inser att han INTE kommer att komma hem.
 
Hur fasiken kunde livet bli så här!!
 
Nu blir det iaf Nytt år igen och det ser jag fram mot.
Jag längtar efter att känna glädje och att vilja leva igen.
 
Att få svår sorg är samma känsla som att bli utbränd på 1 sek.
 
 
 
 

Bröllopsdag

Publicerad 2016-12-16 12:17:04 i Allmänt,

Idag är det 27 år sen jag vart Fru Ness.
 
27 år av lycka och sorg.
 
Tur att man inte vet när man står där så lycklig vad som väntar runt hörnet.
 
 

Begravning

Publicerad 2016-12-16 12:04:00 i Allmänt,

 
Igår gjorde vi nåt som vi inte hade trott att vi skulle klara av.
Vi var på en kistbegravning...en barndomsvän till vår döde son Henrik Ness.
 
Det var en kistbegravning just framför vår sons grav.
Det var en otroligt vacker begravning...men så sorglig och tung.
 
Trodde aldrig att vi skulle klara att stå vid vår sons gravplats och begrava en vän till honom.
 
Sänder våra varmaste kramar till den drabbade familjen. Vi vet ju vad dom har framför sig <3 <3 <3

Tankar

Publicerad 2016-12-13 23:14:00 i Allmänt,

Tankarna snurrar och far.
Känns som om inget av livet finns kvar.
 
Inget liv som är värt att leva för.
När du inte mina jämrande rop hör.
 
Ropen skallar att jag älskar dig.
Men du verkar inte höra mig.
 
Du var mitt allt, min kärlek, min skatt.
Jag undrar så vart du vägen tatt?
 
Jag letar och famlar på min väg.
Letar efter dig min kärlek så säg!?
 
Vart är du mitt älskade barn av godhet.
Är du i landet aldrighet??
 
Tanken är så hemsk och förlamad.
Att jag aldrig mer av dig ska bli kramad.
 
Jag håller dig ändå hårt i mitt minne.
Släpper dig aldrig ur mitt sinne.
 
Sov så gott mitt älskade barn av godhet.
Så möts vi i landet aldrighet.
 
Älskar dig!❤

Livet består numera av sorg och åter sorg

Publicerad 2016-12-12 22:20:00 i Allmänt,

Igår hade vi 3 årsdag sen begravningen av vårt älskade barn Henrik Ness.
3 år sen den hemska dagen.
Att begrava sitt eget barn är det hemskaste man kan göra...näst efter att se honom dö!!
Det jag minns av denna hemska dag...var att det spelades många av Henkes älsklingslåtar.
Mycket 80-tals låtar som han älskade.
Även musik av hans favorit kompositör Hans Zimmer.
Vilken fruktansvärd dag.
 
På Torsdag...så sitter vi åter i denna kyrka och begraver en kille från Kumla som var lika gammal som vår Henke.
Dom spelade en gång i tiden i samma fotbollslag och gick i paralellklass.
 
Nu ligger han stel o kall i en kista!!
Hur fasiken kan sånt här ske??
 
Kan det finnas någon Gud?...när unga människor får dö?
 
Har suttit idag och pratat med en mamma..en granne...som oxå har mist sitt älskade barn.
För 1 år och 2 mån sen valde hon själv att avsluta sitt liv.
Trots 3 små barn...så orkade hon inte längre.
 
Så mycket sorg och så många familjer i spillror.
Livet blir aldrig mer detsamma...för vi kan aldrig få våra älskade barn tillbaka.
3 mammor på en liten ort...som mist sina förstfödda barn.
Så jäkla orättvist livet blev.
Vad gjorde dom för fel?...som fråntog dom rätten eller orken att leva?
Vad gjorde vi för fel?...vi älskade ju bara våra barn sååå otroligt mycket.
Kärleken har fastnat och dött.
Glädjen har spolats bort.
 
Jag längtar efter livet!
Men livet försvann den 9 Nov-13.
När mitt barns hjärta slutade att slå.
 
ÄLSKAR DIG HENRIK NESS!!!

Åter till djursjukhuset

Publicerad 2016-12-09 16:00:00 i Allmänt,

 
 Att åka till djursjukhuset har blivit en följetong.
Det började med att min yngsta lilla vovve Maja...var så mager.
När vi var hos vår uppfödare så gav hon förslag på ett färskfoder att ge henne så att hon skulle gå upp i vikt.
Köpte så klart det fodret och det vart älskat av både Maja och Zorro.
Dom åt med god aptit några veckor.
Så märkte vi att Maja började klia sig i sina öron och Zorro fick som flagor på ryggen.
 
Jag beställde tid på djursjukhuset och det visade sig att Zorro hade ökad talgproduktion i skinnet och Maja hade öroninflammation på BÅDA öronen.
Jag fick köpa ett schampoo till Zorro som jag skulle schampoonera varje dag i 1 vecka.
Maja fick öronrengörnigsmedel och ett kortison att använda varje dag.
 
Så vart det återbesök efter ca 1,5 vecka.
Inget var bättre!!
 
Mycket konstigt?!
Då kom jag på att jag hade börjat med ett nytt foder.
Och eftersom dom båda fick problem samtidigt...så måste det ju vara nåt med det¨.
Det höll veterinären med om...så jag fick sluta på en gång med det fodret.
 
Idag var det återbesök igen.
Zorro har blivit bra...men tyvärr inte Maja.
Hon är mycket bättre...men jag kommer nog dessvärre att alltid få fortsätta att behandla henne....stackars lilla Vovve.
 Älskade Lilla Maja <3
 
 

Sorgens dag

Publicerad 2016-11-14 10:54:49 i Allmänt,

Ännu ett liv har gått förlorat.
En ung vuxen som fått sluta sitt liv alldeles för tidigt.
Så sorgligt!!!
En vän till oss ringde nyss och berättade att hans son hade hittats död igår i sin lägenhet i Kumla.
Så hemskt och fruktansvärt.
Lider så med familjen och vet ju exakt vad som väntar dom...vad dom ska genomlida.
Har just sänt blommor till dom...ingen tröst..men jag vet själv hur det värmde mitt stelfrusna hjärta.
 
Det finns inga ord som räcker till i deras stora sorg....men man behöver inte säga nåt...bara visa att man finns för dom.

Det ligger vemod i luften

Publicerad 2016-11-13 13:13:49 i Allmänt,

Söndagen den 13 Nov 2016
Detta datum för 28 år sen var oxå Fars dag.
Då var du nyfödd Henrik Ness och livet låg framför dina fötter.
Tyvärr så vart ditt liv så kort...endast 25 år och 2 dagar.
Det smärtar att du inte fick chansen att själv bli pappa och bli firad denna dagen.
 
Jag minns som igår hur stolt din egen pappa var att få fira sin första Fars dag.
 
Nu har åren gått och du är borta.
Jennifer har sambo och är hos sin svärfar och firar...vilket är jätte bra.
 
Micke är hos sin pappa och jag gör Söndagsstek så att vi kan fira lite egen Fars dag i eftermiddag.
 
Min egen pappa är död sen 10 år och det enda jag kan göra är att tända ljus på hans grav.
 
Det har vart en väldigt jobbig vecka...men försöker att se framåt och hoppas ändå på ett bra /bättre liv framöver
Det är sjukt svårt att släppa sorgen och vemodet.
Jag kämpar varje dag och drömmer om ett piggare och bättre liv.
 
Men blir så ledsen varje gång jag tänker på hur mycket drömmar om en stor familj jag hade.
 
Här står man nu i sitt eget jävla vemod och tycker att allt är skit.
 
När Henke dog så trodde jag inte ens att jag skulle överleva den vintern, utan att vissna bort.
Jag överlevde och står nu här 3 år senare...visserligen totalt förändrad..men jag lever.
Det ska jag fortsätta att göra ett tag till och även försöka att få in kvalitet i mitt liv.
 
Detta är första gången sen Henke försvann som jag tycker att det ändå ska bli lite mysigt att få pynta lite inför jul.
Även om vi inte ska fira jul, så kan det vara mysigt att pynta.
Det är ett framsteg som är stort för mig...så det finns nog hopp.
 
 
 
 
 
 
 
 

11 November 2016

Publicerad 2016-11-11 18:21:19 i Allmänt,

Ikväll är det dax för alla vovvar att åka hem.
Jag har vart hundvakt åt 4st yorkar sen i Måndags.
Så mysigt att umgås med djur.
Dom ger en fantastisk och härlig energi.
Så det är med lite vemod jag kör hem dom ikväll.
Men förhoppningsvis så kommer dom snart åter.
 
 

En sammanfattning av mitt liv.

Publicerad 2016-11-10 12:15:03 i Allmänt,

Jag föddes en Söndag den 17 Januari 1960
Är mellanbarn mellan 2 bröder.
Fick tidigt i livet höra att jag var besvärlig och inte lika foglig som mina bröder.
 
Fick alltid höra hur slitsamt min mamma hade med mig.
Min lillebror föddes 5 år efter mig och vart mammas lilla gullegris....och skulle komma att bli det resten av livet.
 
Jag bönade och bad i hela mitt liv om mina föräldrars kärlek, men dessvärre så fick jag aldrig känna av min mammas kärlek.
 
Pappa försökte nog så gott han kunde, men en man i hans generation hade väldigt svårt för att visa känslor och säga att man tycker om någon.
 
På min pappas dödsbädd så försökte jag verkligen att få honom att säga att han älskade mig, genom att jag sa flera ggr att jag älskade honom...men dom orden kom aldrig som jag så hett hade längtat efter.
 
Min pappa dog i cancer.
Han dog på vår sons 18 års dag, den 7 November 2006
Det var bara jag som såg till att han kom till läkare, som följde med och var med vid hans dödsbädd tillsammans med mamma...vart var bröderna??...bortblåsta!!
 
Men innan han blev sjuk så var det han som såg till att dom kom till oss och våra barn och hälsade på.
Dom kom flera ggr i veckan under åren när barnen var små....vilket jag är dom oerhört tacksam för.
 
När min pappa dog så försvann även min mamma.
Jag förstår hennes sorg och förtvivlan så klart.
Men hon släppte aldrig in mig i sorgen.
 
Hon kom knappt aldrig hit mer.
Hon har endast på 10 år vart här ett fåtal ggr.
 
Nu vart det bara min lillebror som gällde.
Hon ville absolut inte ha någon annans sällskap.
 
Endast om det var frågan om att putsa fönster, besikta bilen eller boka läkarbesök och följa med...så passar jag.
Hon har flyttat 2ggr sen pappa dog....och det är endast jag som har hjälpt till att flytta.
Mina bröder har då vart som helt uppslukade av jorden.
 
Så här har det fortsatt..min mamma är 85 år idag och självklart så hjälper jag henne fortfarande med allt.
 
Men glädjen är som bortblåst.
 
Vi förlorade vår son för 3 år sen.
Han dog den 9 Nov 2013....2 dagar efter sin 25 års dag.
 
Min man jobbar varje dag med mina bröder på ett familjeföretag.
Det har nu gått 3 år sen Henrik dog.
Inte en enda gång har någon frågat min man hur han mår eller hur det går?!?!?
Helt otroligt!!
Min storebror hörde av sig till mig typ dagar innan Henriks begravning.
Han begravdes den 11 Dec 2013
 
 
Sen har jag inte hört ett enda ord från honom.
 
I går var det årsdag för Henriks dödsdag (3år)
Det var en fruktansvärd dag...jag höll på att förlora förståndet.
Tårarna bara rann och rann.
 
Många fina vänner både till oss och Henrik hörde av sig....både på mess, telefon och Facebook.
Men varken min mamma eller mina bröder hörde av sig med ett enda ord.
Varken på Facebook eller på nåt annat sätt.
Innan jag skulle sova så kände jag mig så totalt uppgiven, ledsen och förtvivlad....så jag valde att ta bort dom från Facebook.
Kanske var omoget och dåligt gjort...men jag känner mig nöjd.
Jag fick göra en markering för min egen skull.
 
I Måndags den 7 Nov skulle Henrik ha fylllt 28 år och det var min pappas dödsdag.
Givetvis så ringde jag till mamma och visade att jag fanns och brydde mig.
 
Nu får det nog vara nog....jag orkar inte med dessa människor längre.
Spelar ingen roll att det är blodsband.
Det verkar ju ändå inte ha någon betydelse.
---

9 November

Publicerad 2016-11-09 10:30:00 i Allmänt,

Idag brinner ljusen för mitt älskade barn❤
3 år sen du tog ditt sista andetag😢 
Hur ska vi orka fortsätta vårat liv??
Ett barn i himlen och ett barn på jorden.
Vill finnas för det älskade barn vi har kvar...men det är så svårt.
För detta livet är inget liv...bara en transportsträcka och en kamp för att överleva.
Älskar dig såååå Henrik Ness❤❤❤
 

Operation

Publicerad 2016-11-08 22:52:47 i Allmänt,

Vid denna tid för 3 år sen så kom beskedet man någonsin aldrig kan förbreda sig på eller tro att man ska få.
Vi fick veta att det inte gick att operera Henke....han skulle dö!!!
Den smärtan som skär genom kroppen går aldrig att beskriva och inte heller förstå att det hände eller tro att man ska komma levande ur den mardrömmen.
Vi har inte heller kommit levande ur detta trauma.
På ytan kan det nog se bra ut...men man behöver inte skrapa så mycket på ytan för att förstå att vi är endast spiillror av våra forna liv kvar.
 
Jag har inte ens viljan kvar att fortsätta för egen del.
Det finns INGET som skänker mig glädje längre.
Det enda som stoppar mig är rädslan att Jennifer får det ändå svårare om jag försvinner.
Det kan hon inte utsättas för...hom har det allför tufft redan.
 
Men jag kan inte på något vis tänka mig att typ gå här 20 år till och bara vänta...på att få bli gammal och dö.
Jag vill dö nu😀

Henrik 28 år

Publicerad 2016-11-08 12:30:00 i Allmänt,

Igår var en av årets värsta dagar på året.
Så kommer det säkert att förbli resten av mitt liv.
Min/vår son skulle ha fyllt 28 år.
Att få fira honom vid hans grav är som tortyr.
Det vart iaf en fin stund.
Jennifer och Erik mötte upp vid graven och även Anna och Martin var där.
Det var isande kallt men ändå fint❤
Jag hade gjort ett roshjärta som jag gör varje år.
Vi har ju tyvärr redan fått fira 3 födelsedagar vid graven.
Sen åker vi alltid hem och gör tacos...det har blivit en tradition nu.
Och i morgon är det dax för årsdagen av Henriks dödsdag.
Paniken stiger i hela kroppen...vilket är konstigt igentligen då sorgen och saknaden är lika stor varje dag.
Älskar dig Henrik Ness❤❤❤

Alla helgona helg

Publicerad 2016-11-05 10:22:39 i Allmänt,

Igår kväll var vi tillsammans och var och tände ljus hos vår älskade son och bror.
Vi tände både ljus och marschaller.
Det är så vackert på kyrkogården just denna helg.
Idag kommer vi att åka runt på olika kyrkogårdar och tända ljus för våra nära o kära.
 

Torsdag 3 November

Publicerad 2016-11-03 17:23:04 i Allmänt,

Vaknade i morse....Kraftlös!!
Klumpen i halsen växer sig bara större o större.
Den går inte att svälja ner.
Ångesten blir större o större.
Hur fasiken gör andra som förlorat barn?
Hur kommer man vidare?
 
Jag önskar just nu att någon skulle kunna lobotomera mig.
Det skulle väl vara en suverän ide.
 
Tänk om man kunde göra ett ingrepp så att allt bara försvann...att man vart resetad.
Stänga av...och sen sätta på on knappen på hjärnan igen.
 
Tyvärr så finns det ju inga såna metoder...än.
 
Det är bara så satans svårt att tänka att man ska få leva utan Henke i så många år.
Aldrigheten kryper sig innanför skinnet och bygger bo där.
 
En annan sak jag är otroligt ledsen över som Henkes dödsfall har fört med sig.
Det är att jag inte längre vill umgås med någon...jag vill bara vara ensam med hundarna.
Jag har försökt att vara social...men det känns som om jag gör våld på mig själv och det känns inte rätt.
Det enda som numera betyder nåt är att få sitta i min ensamhet och bara " vara"
Fy fan, vilket jävla skitliv det blev.
Jag saknar mitt älskade barn så himla mycket så att min hjärna snart sprängs.
 

Onkologen

Publicerad 2016-11-02 19:06:57 i Allmänt,

Det var en jobbig timme på Onkologen idag.
Många tårar men även några skratt.
Vi har nu fått gå där i 3 år...det är ju helt otroligt..
Men nu ska det ta slut.
 
Det är både sorgligt och skönt.
Sorgligt för att något tar slut....lixom Henkes liv gjorde just där.
Skönt för att man kanske på nåt konstigt sätt kommer att komma vidare.
För även om det är kanonbra att gå där...så rivs smärtan upp varje gång vi kommer dit.
Dags att gå ut ur bubblan och klara oss på egen hand.
 
Nu väl hemkommen efter Onkologbesök och lite fix på Henkes grav.
Vi har lagt granris och fixat inför vintern.
 
Hur kunde livet bli så här???
Tänk hur lycklig man var??
Varför tog allt slut...vart man straffad för nåt??
Iså fall vad??

Bullbak

Publicerad 2016-11-02 12:39:06 i Allmänt,

 
Idag vart det lite bullbak.
Nu ut med vovvar och sen på samtal på Onkologen.
Fy vad jobbigt det känns nu när både årsdag för födelsedag och dödsdag närmar sig...försöker stå ut i min ångest och hålla mig sysselsatt hela tiden.

VSFB

Publicerad 2016-11-02 08:25:09 i Allmänt,

Igår kväll var det VSFB möte (Vi som har förlorat barn) som det alltid är den första Tisdagen i varje månad.
Igår kväll var även Henriks lillasyster med och hon ska ny bli stödperson för syskon.
Hon är verkligen helt underbar.
Men jag tror att det är rätt tid och kan vara bra för hennes egen sorg, genom att finnas för andra.
Det kom många "nydrabbade" tyvärr.
Det är helt otroligt att varje gång vi har ett möte så kommer det alltid någon som är "nydrabbad"
 
När man själv förlorade barn så trodde man att man var helt ensam i hela världen att må så himla dåligt.
Så denna förening behövs så enormt mycket och gör verkligen nytta.
 
Idag sitter jag här med nackspärr....vet i fasiken hur den kom dit.
Kände den lite grann i Söndags när jag skulle rida, så det kankse inte gjorde saken bättre.
 
Igår var det veterinärdax för mina små älsklingar Zorro och Maja.
Maja har öroninflamation och Zorro har fått någon konstig hudåkomma och båda ska nu behandlas för resp. illamående.
Hoppas att dom piggar på sig snabbt och är helt återställda till återbesöket som är den 18 Nov.
 
Stressen börjar komma smygande inför nästa vecka med alla årsdagar.
Både bra och dåligt att man har allt inom 1 vecka.
 
På Lördag åker hela familjen ner till graven och tänder ljus och marschaller (alla helgona)
På Söndag åker hela familjen till Längbro kyrka på minnesstund som leds av en präst och det tänds ljus för ALLA barn och namnen på alla barns namn läses upp.
Sedan blir det middag efteråt.
På Måndag är det dags för Henkes födelsedag den 7/11...då skulle Henke fylla 28 år.
Då åker vi tillsammans ner till graven och tänder marschaller och ljus  och lägger ett roshjärta som jag gör själv.
På Onsdag är det då dax för den svåraste dagen av dom alla....HENKES DÖDSDAG!!!
Det är den svåraste dagen på hela året... Man är helt förlamad hela den dagen.
Det är lite konstigt igentligen...eftersom sorgen är lika hemsk varje dag.
 
Nästa vecka är det även dax för att ha min uppfödares alla hundar.
Dom åker utomlands och hundarna ska vara här.
Dom är 8st och det blir fullt upp...vilket säkert är bra för mig inför nästa vecka.
 
Nu ut på promenad med mina två små sötisar i ruskvädret.
På eftermiddagen är det dax för det månatliga samtalet på Onkologen där Henke låg.

Söndag 30 Oktober

Publicerad 2016-10-30 21:12:29 i Allmänt,

Livet känns något bättre idag.
Har ridit halva dagen och är helt mör i hela kroppen.
Snacka om att man helt otränad.
Men skönt var det!!
En solig och härlig skogstur...det fyller på energi.
Nu innan det vart helt mörkt så var jag på Brukshundsklubben och hjälpte till att ställa in Agility hinder inför vintern.
Så denna dag har gått i djurens tecken.
 

Halloween

Publicerad 2016-10-29 22:57:23 i Allmänt,

Idag har vart en hemsk dag.
Mest gråtit hela dagen.
Suttit vid graven och känt att jag verkligen vill dö.
Livet har ingen mening kvar.
Jag är såååå ensam...har ingen kvar.
Lika bra att avsluta detta jävla skitliv.
Vill inte skriva ut allt direkt här...men dom som är involverade vet!
Dom vet om förtrycket och elakheter.
När man i svåra stunder igentligen ska stötta varandra...så njuts det av att förtrycka och förminska.
Detta gäller dom som står närmast.
Men jag är trött på detta...orkar inte mer.
Varken orkar,kan eller vill förändra världen.
Jag vill bara leva och ha det bra.
Kräver ingenting.
Men i hela mitt liv har jag fått slagits för min existens.
Min mamma hatade mig pga att pappa älskade mig.
Min svärmor hatade mig pga att min man älskade mig.
Den enda som älskat mig öppet och ärligt och stod upp för sin kärlek var min son.
Men han är död..död..död!!!
Orkar inte mer.
Vill dö...men är såååå feg!

Dröm om Henke

Publicerad 2016-10-26 09:56:29 i Allmänt,

Drömde inatt om min döda älskade son Henke.
Det var en så jobbig dröm.
Han kom tillbaka exakt som han var..i samma ålder som när han dog 25 år.
 
Han bara var här och förklarade att han hade valt att komma tillbaka till oss...han ville inte längre vara på "andra" sidan.
Varför vet jag inte?!?!?
Han ville inte bo här hos oss..utan ville klara sig själv.
Drömmar kan ju vara knasiga...så rätt som det var så hade han sin gamla lght tillbaka....som kostade över 6000 kr /mån.
Jag frågade honom HUR han skulle klara av en så pass hög hyra utan jobb??
Men han tyckte att vi skulle hjälpa honom....och det klart att vi ska göra svarade jag.
 
Jag bad att han skulle gå till Skattemyndigheten och försöka få tillbaka sitt personnummer...för det är ju raderat!
Du var ju död!!
 
Men det kunde han inte förstå...för han var ju här och nu skulle allt bara fortsätta där det slutade.
Försökte förklara för honom att det inte fungerar så....men det ville han inte lyssna på.
Jag vet inte vad vi kom fram till...men jag vaknade och allt var KAOS i mitt huvud.
Fy vilken jobbig dröm.
 
Jag vill ju såååå gärna att han kommer tillbaka och vill inte att det ska kännas jobbigt att drömma om honom.
Jag älskar ju honom sååå mycket.
 

Tisdag 25 Oktober

Publicerad 2016-10-25 15:38:32 i Allmänt,

Ännu en dag på ryggen på Rocky.
På förmiddagen öste regnet ner och jag tänkte inte åka och rida.
Men på lunchen så gav regnet upp och jag begav mig till hästen Rocky.
 
Fixade och red själv...vilket var väldigt många år sen sist.
Känner att jag har funnit mitt mission.
Hästar är livet!!
 
Nu hoppas vi på en mild vinter...och inte något snö.
Då kan detta trots allt bli en ganska bra vinter.
 
Bra att få lite annat att tänka på nu när denna svåra tid är här med så mycket årsdagar och svåra minnen.
 
Kan inte ens tänka tanken fullt ut på att Henrik är borta och ALDRIG mer kommer hem.
 
Vilken käftsmäll det är varje gång tanken slår mig.
Det är som om någon boxar mig i magen med all sin kraft.
Så för att inte tappa andan helt så är detta med hästarna bra, för att få mig att tänka på nåt annat och förhoppningsvis överleva denna svåra höst oxå.
 
Jag har ju mina vovvar...men det räcker tyvärr inte till alla dygnets timmar.
 
Är sååå tacksam att jag fått chansen att rida fina Rocky <3
 
Nu dax att fixa lite mat.
Idag blir det kyckling med sötsur sås och ris till det.
Sen blir det nog en kväll framför tv:n och bara softa.
 
Fick sms att mina tapeter har kommit...men huu...så jobbigt det känns att börja att rusta.
Men tyvärr ett måste i mitt hem.

Måndag 24 Oktober 2016

Publicerad 2016-10-24 16:28:37 i Allmänt,

I morse hade jag bråttom.
Skyndade mig ut med mina vovvar och sen begav jag mig till en kompis som heter Karèn.
Jag skulle rida hennes Irish cob.
Så himla vacker häst och helt fantastisk att rida.
 
Skyndade mig sen hem för att gå ut med mina vovvar igen och hinna fixa lite mat...innan det var dags för nästa ridtur.
Åkte till nästa ställe...men där blev det tyvärr ingen ridning, så hon som har stallet råkade låsa in sina nycklar i sadelkammaren och det var nycklar till både hus och bil.
Så det vart istället att skjutsa henne till sin son som hade extra nyckel.
Men jag hade ju redan ridit idag...så det gjorde inte så mycket.
Men tråkigt var det ju..
 
Nu blir det dusch och fix och sen promenad igen med vovvarna.

Onsdag 19 Oktober

Publicerad 2016-10-19 23:18:44 i Allmänt,

Idag har det vart återbesök hos sjukgymnasten för min onda höft.
Har tränat sjukgymnastik i 1 vecka nu och min höft bråkar mer med mig än någonsin.
Vart ordinerad att bara vila 1 vecka och sen återbesök.
Kan enligt sjukgymnasten vara en lös benbit som "far runt".
Ont gör det hur som helst...så får väl vila lite då!!
 
Idag för 1 år sen tog våra vänners dotter sitt liv!
Så hemskt och fruktansvärt.
Var ikväll vid hennes grav och tände ett ljus.
Så hemskt livet ändå kan vara.
Hon var 28 år och hade 3 små barn och livet var för tufft.
Många kan säga att det är fegt att ta sitt liv!....men jag säger tvärtom!.
Så jävla vågat att klara en sån sak.
Kanske fegt att inte våga leva....men sååå tufft att ta sig av daga.
Jag har själv funderat många ggr på att jag skulle göra det.
Men HUR??...HUR GÖR MAN???
HUR VÅGAR MAN??
Tänk ändå vad fort en människas liv utplånas?!?
Det är full uppståndelse ca 1 år...sen svalnar allr av och inte många varken minns eller bryr sig.
Undrar hur många som tar sitt liv igentligen tar sig av daga för att dom verkligen vill DÖ!?
Men kanske bara inte orkar leva.
 
Jobbigt är det med årsdagar iaf.
Ser med fasa fram mot våra "svåra" dagar.
7 Nov Henriks 28 års dag.
9 Nov Henriks dödsdag.
Fuck November
Fuck Cancer
 

Tisdag 18 Oktober

Publicerad 2016-10-18 23:52:00 i Allmänt,

 
Lägger mig med dundrande huvudvärk...det var länge sen jag hade så ont.
Så idag har jag mest bara tagit det lugnt.
Igår gjorde jag nåt som jag har velat göra i 28 år.
Jag har börjat att rida igen.
I ett stall som har turridning i skogen.
Det var en märklig känsla måste jag medge....så märklig men sååå igenkännande.
Kom dit med både oro och glädje.
Trodde att jag hade glömt allt som hade med hästar att göra.
Jag vart tillsagt att hämta en viss häst och göra honom i ordning för ritt i skogen.
Herre gud tänkte jag.....jag minns väl inte ens hur man tränsar en häst.
Men allt gick som en dans.
Jag både sadlade och tränsade som om jag hade gjort det varje dag.
Sen kom nästa oro!!
Hur fasiken skulle jag ta mig upp!?!
Ingen fara det heller.
Svingade mig upp lika lätt som för 28 år sen med min stela och värkande kropp.
Vi red ut och det både travades och galopperades och allt gick utmärk.
Lite träningsvärk i röven har jag allt idag.
Men såååå glad att jag gav mig själv denna möjlighet.
Det fyllde på mitt liv med positiv energi.
Drömmarna började åter direkt gå i gång på en egen häst igen....men det kommer aldrig att funka att klara det själv.
Men jag är glad för denna möjlighet jag fick till detta iaf.
För hösten och vintern kryper sig på och depressionen djupnar.
Rädslan över att inte klara vintern med allt vad det innebär.
Fasan för julen som gör saknaden så stor över den familj vi en gång var.
Det blir dagar som jag gräver ner mig eller typ tapetserar eller nåt sånt.
Funderingarna snurrar mer och mer på att avsluta detta skitliv.
Jag har ju mina vovvar och kan ju så klart inte överge dom små liven....och jag kommer ju så klart att ordna för dom.
Mrn jag kan inte tänka mig att vara ensam o 25 år innan det är dags att få möta min älskade son.
Livet blir väldigt meningslöst när man går ensam och inte har ett jobb....vilket jag inte orkar efter allt som hänt.
Och jag är inte miljonär...så jag kan inte shoppa mig lycklig (om det nu är nån lycka?)
Så här sitter jag och har panik för kommande årsdagar och en annallkande vinter.
Jag hoppas att det dyker upp nåt bra o mitt liv som får mig att vilja leva.
Just nu så själatrött.
Här sitter jag nu...snart 3 år in i efterlivet efter Henrik.
Här någonstans i tiden så trodde man att man skulle ha börjat att må bättre....men NEJ tyvärr!!
Känner mig faktiskt i sämre skick än dag 1
 
Sorgen och saknaden har djupnat och gjort mig till en helt annan människa.
I vissa delar till det bättre..( man kommer till insikt)
Man ser människor så tydligt....alltför tydligt.
Och man drar sig inte för att välja bort.
Man väljer bort dom människorna som man känner sig utnyttjad av.
Människor som man tidigare bara stod ut med för att man själv mådde ok och inte hade några större problem.
Man visste innerst inne att dom inte tillförde dig något...men man bara stog ut.
När det som händer som inte får hända...så hamnar man i kris och kan inte låta en enda människa få ta något av den lilla energi jag hade.
Många vart bortvalda...många är kvar.
Men många går från klarhet till klarhet i mitt huvud och är på gång att strykas.
Jag vågar numer ta plats...det värsta har ju redan hänt och inget som är värre eller ens i närheten kan hända.
Så jag fortsätter nog att radera från min lista av" vänner"
Dom hade nytta av mig men inte jag av dom och vänskap ska väl vara riktad åt två håll antar jag.
 
I morgon är det dax för sjukgymnastik igen av min sjuka höft...som är drabbad av artros.
Har jobbat på flitigt med ett program 2ggr om dagen och jag tycker nog att jag känner en liten förbättring.
 
På Torsdag är det den årliga kramsbindarkvällen på Blomsterlandet för våra barns gravar.
Drt brukar vara en mysig och kreativ kväll som inger mycket värme...jag ser fram mot det.
Sen är det Fredag igen...allför ofta Fredag och helg.
Gillar inte det längre.
Varma Tisdags kramar från en änglamamma❤
 
 
 
 

Inköp av färg

Publicerad 2016-10-12 22:51:16 i Allmänt,

Har idag köpt takfärg och målartvätt.
Känn på det?!
Hur jobbigt låter inte det??
Ska rusta och kan inte hoppa över att måla tak och alla lister.
Grämer mig för hur det ska gå...men får ta det bit för bit.
Det som driver mig är resultatet.
Det kommer att bli som nytt och så fräscht.
Har så mycket ideer i mitt huvud som bara lixom ploppar upp hur det ska vara.

Härligt om livet kan komma tillbaka så smått...saknar mitt kreativa liv som försvann när Henke dog för mig.

Han var min kärlek och mitt ljus.
Jag saknar honom så att hjärtat sprängs.

Han var så god och snäll.
Han bad om ursäkt även om felet inte var hans.
Jag tror att han var för god för denna värld.
Jag kan inte förstå hur jag ska klara mig utan honom....mitt förstfödda barn.

Jävla cancer...FUCK CANCER.

Min sorg tär på mig och då klart på hela familjen.
Jag tror igentligen ingen av oss vill leva...men ingen vågar dö.
Ingen av oss vill ge någon annan mer smärta än vad som redan är.
Men jag är rädd för mig själv!!

Jag vet inte riktigt vad jag gör när jag sjunker ner o det stora svarta hålet.

Jag vill leva för Jennifers skull.....men inte för min egen skull.
Vill följa Jennifer i hennes liv...mitt liv är slut.
Ska jag då fortsätta på den inslagna banan, som vart mitt liv sen tidig ålder...att göra allt för alla andra?
Att glömma bort och förtränga att man har ett eget liv med glädjeämnen och intressen?

Nää antingen ska jag välja MITT liv att leva...eller välja bort livet.

Jag får sova lite på saken...inga beslut idag.

Torsdagen den 6 Oktober 2016

Publicerad 2016-10-06 11:22:55 i Allmänt,

Det blir lite glest mellan mina inlägg här...måste skärpa till mig lite grann.
Hösten är en tung tid för oss alla i Fam.Ness.
Den är full av jobbiga årsdagar som får allt jobbigt att trängas i huvudet.
Den 9 Sept var det 3 år sen Henrik vart sjuk och påbörjade sin vandring mot sin död.
 
I Söndags fyllde vår dotter Jennifer 22 år...vilket naturligtvis är en glädjens dag, men samtidigt så otroligt jobbigt.
Då saknaden gör sig extra påmind, både för Jennifer och för oss.
 
Som tur är så har Jennifer sin älskade Erik och hans fina familj.
Jag känner att dom är en stor viktig del i vårt mående.
Dom är så helt otroligt fina människor och Jennifer känner sig så trygg och välkommen hos dom.
 
Vi känner oss som föräldrar till Jennifer väldigt trygga också med dom.
För vi vet att om det skulle hända oss någonting så finns dom för henne och det är en otrolig lättnad.
 
Fina Erik är nog den bästa pojkvännen som finns.
Hans otroliga överseende och tålamod med Jennifer i hennes sorg.
En sorg efter en älskad storebror som stundtals tar över hennes liv.
 Han är verkligen den bästa som finns och jag känner sån otrolig tacksamhet till honom.
TACK ATT DU FINNS FINA ERIK <3
 
I Lördags firade vi Jennifers födelsedag.
Jag tror att hon blev glad.
Tom mormor var med, trots att hon är 85 år och ganska sliten så orkade hon HELA kvällen.
 
 
Hon vart så uppvaktad och fick väldigt mycket presenter.
Bla en polaroidkamera av mormor och morbror Stefan.
En sån kamera som framkallar bilder på en gång.
Det var otroligt roligt.
Så fick hon en gästbok..där gäster och vänner får ta kort med kameran och sätta in i boken och skriva en hälsning.
 
Men saknaden efter Henrik höll på att förgöra mig under kvällen, trots all lycka för Jennifer.
När fasiken ska man kunna börja le från hjärtat och känna äkta glädje.
Jag försöker le...trots att livet har rasat totalt.
 
I Tisdags den 4 Okt...så höll jag i mitt första möte på VSFB ( Vi som förlorat barn)
Det var både svårt och roligt.
Vi var 14 st och hade 3st nydrabbade familjer.
Men det är då man känner att man faktiskt har kommit en bit i sin sorg.
När man ser deras kämpande med varje sekund...så känner jag att jag trots min svåra förlust ända kan le lite genom tårarna och fungera i det stora hela.
 
Igår skulle min pappa ha fyllt år.
Han skulle ha blivit 91 år.
Han dog på Henriks 18-årsdag, den 7 Nov 2006
Jag kan inte förstå att det har gått 10 år sen han kämpade för sitt liv.
Det var på hans 81-årsdag som vi började med sjukhusbesök och snart fick veta att han var drabbad av njurcancer som spridit sig till skelettet och att inget skulle göras.
1 månad senare så dog han.
ÄLSKADE PAPPA <3
Du är så saknad.
Jag hoppas att du och Henrik tar hand om varandra där uppe och att ni finns här när vi behöver er (hela tiden)
ÄLSKADE BARN <3
DU ÄR SÅÅÅÅ SAKNAD!!
 
 
Vi försöker ändå trots smärtande dagar att göra roliga saker.
Den 23 Sept var Jennifer och jag i Stockholm.
Det är 3 år sen vi var där och sprang på stan.
Vi shoppade åt gott och drack vin.
Det var en jobbig dag, men ändå en dag som fyllde på mycket energi.
TACK UNDERBARA UNGE ATT DU FINNS <3 <3 <3
 
I Fredags den 30 Sept var Jennifer, Mona och jag på Orup här i Örebro.
Det var en ok föreställning...men inte den bästa jag sett.
Men kul att göra nåt ibland.
Mina pinglor <3
 

Fredag 9 September 2016

Publicerad 2016-09-09 10:33:56 i Allmänt,

Denna dagen för 3 år sen så startade vår hemska livsresa.
En resa som skulle komma att ta vårt älskade barn Henrik Ness liv.
Han hade fått Burkitts Lymfom...världens mest aggresiva cancerform.
 
Tur att vi kanske inte förstod från denna dagen att om exakt 2 månader skulle hans liv ta slut.
Dessa 3 år har vart dom hemskaste jag förmodligen kommer att uppleva.
 
Vi lever med tankarna på Henrik varje dag, timme, sek.
Hur kunde detta ske VÅRT älskade barn.
Det finns inte en chans i världen att detta skulle kunna drabba oss.
 
Men det gjorde det tyvärr och livet ändrade sig för evigt.
 
Henkes lilla syster kämpar dagligen på med sitt liv.
Hon läser till Byggingenjör och är otroligt duktig och kunde Henke se henne så skulle han vara sååå stolt över henne.
 
Hon är på väg hit nu så vi kan minnas denna dagen tillsammans och sen ska vi ta oss till Kumla för att gå på marken.
 
Det är nog viktigt att inte göra för stor sak av denna dag.
Kroppens celler minns det ofattbara och jag vaknade idag med ett ryck...exakt som för 3 år sen och bara visste att något var fel.
 
Jag befann mig då i Sthlm (Henkes lillasyster hade börjat att plugga där på KTH)
Jag visste när jag vaknade att nåt var helt fel.
Försökte att få tag på Henriks pappa men fick inget svar förrens efter många telefonsamtal.
Då berättade han att han och Henke var på akuten.
Där startade vår hemska resa och här är vi nu 3 år senare och allt är helt förändrat.

Galen budgivning

Publicerad 2016-09-01 19:34:55 i Allmänt,

Min dotter och hennes sambo VANN BUDGIVNINGEN!!!
Jag är såååå himla glad för deras skull.
Budgivningen gick i ett rasande tempo och jag var sååå nervös.
 
Det var på håret att dom vann...just som dom skulle ge upp och bara lägga ett sista bud, så gav dom andra upp.
Så det vart en glädjens kväll.
 
Så nu blir det inflytt i slutet av November.
 
Jag hoppas att denna flytt kan ta lite fokus från alla årsdagar som kommer nu.
 
Den 9 Sept är det 3 år sen Henke vart sjuk.
Den 7 Nov skulle han ha fyllt 28 år.
Den 9 Nov är det 3 år sen han hastigt lämnade oss i svår chock och smärta.
 
Dessa 3 år har vart dom  värsta i mitt liv, så helt otroligt smärtsamma år.
 
Nu har man kommit till en gräns där människor man möter tror och tycker att det
 
ska ha "gått över"
 
Men det kommer ju aldrig att gå över.
Det ända jag hoppas på är en lite drägligare tillvaro.
 
Men jag kommer att "försöka" använda min trista erfarenhet till något positivt.
Jag kommer att bli stödperson i föreningen VSFB ( Vi som har förlorat barn)
 
 
 
Det känns faktiskt som en positiv sak, att få möjligheten att hjälpa andra i samma hemska och hopplösa situtaiton.
Att försöka få någon annan att överleva dag för dag som jag själv gjort.
Visa andra att dom inte är ensamma.
Att det går att överleva, även om man inte kan tro det i början.
 
Har även börjat Agility med lilla Zorro.
Han är superduktig och får mycket beröm.
Det är bra för både honom och mig att få komma ut och göra något.
 
Det ända som känns jobbigt med det är att Micke får då ta hand om Maja (min andra lilla vovve)
Och hon Skriker i högan sky när Zorro och jag åker iväg.
Hon är ju van att det bara är vi tre hela dagarna.
 
Förra Torsdagen var jag och besökte min uppfödare till mina vovvar.
Hon har ett superhärligt ställe vid sjön Vättern.
Jag och mina vovvar sov över där och vi käkade kräftor och mös.
Dagen efter badade vi och hade det väldans härligt.
Denna härliga utsikt vaknade jag till på Fredags morgonen.
Det skulle inte vara illa att få vakna till detta varje morgon.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela