Idag kom dagen som jag både har längtat efter och förfasat mig över.

Henkes Gravsten kom på plats.

Så vacker och fin!

Men som en stor snoksmäll att se sitt barns namn inristat på en Gravsten.

Om jag inte har fattat förut så har jag gjort det nu!

Jag har totalt psykbryt!

Orkar faktiskt inte sakna mer och ha så här ont i hjärtat.

Det gör så jävla ont så det går inte att beskriva.

Hela jag har exploderat i molekyler.

 

Jag trodde att jag skulle orka för Ninnis skull.

Men jag gör inte det.

Jag kan inte vara den mamma hon behöver ha.

Jag känner varken lust eller glädje längre när inte Henke finns. 

 

Han och jag har haft nåt speciellt!

Vi delade ALLT!

JAG LÄNGTAR SÅÅÅ!!!