mittlivsomness.blogg.se

Söndag 30 Oktober

Publicerad 2016-10-30 21:12:29 i Allmänt,

Livet känns något bättre idag.
Har ridit halva dagen och är helt mör i hela kroppen.
Snacka om att man helt otränad.
Men skönt var det!!
En solig och härlig skogstur...det fyller på energi.
Nu innan det vart helt mörkt så var jag på Brukshundsklubben och hjälpte till att ställa in Agility hinder inför vintern.
Så denna dag har gått i djurens tecken.
 

Halloween

Publicerad 2016-10-29 22:57:23 i Allmänt,

Idag har vart en hemsk dag.
Mest gråtit hela dagen.
Suttit vid graven och känt att jag verkligen vill dö.
Livet har ingen mening kvar.
Jag är såååå ensam...har ingen kvar.
Lika bra att avsluta detta jävla skitliv.
Vill inte skriva ut allt direkt här...men dom som är involverade vet!
Dom vet om förtrycket och elakheter.
När man i svåra stunder igentligen ska stötta varandra...så njuts det av att förtrycka och förminska.
Detta gäller dom som står närmast.
Men jag är trött på detta...orkar inte mer.
Varken orkar,kan eller vill förändra världen.
Jag vill bara leva och ha det bra.
Kräver ingenting.
Men i hela mitt liv har jag fått slagits för min existens.
Min mamma hatade mig pga att pappa älskade mig.
Min svärmor hatade mig pga att min man älskade mig.
Den enda som älskat mig öppet och ärligt och stod upp för sin kärlek var min son.
Men han är död..död..död!!!
Orkar inte mer.
Vill dö...men är såååå feg!

Dröm om Henke

Publicerad 2016-10-26 09:56:29 i Allmänt,

Drömde inatt om min döda älskade son Henke.
Det var en så jobbig dröm.
Han kom tillbaka exakt som han var..i samma ålder som när han dog 25 år.
 
Han bara var här och förklarade att han hade valt att komma tillbaka till oss...han ville inte längre vara på "andra" sidan.
Varför vet jag inte?!?!?
Han ville inte bo här hos oss..utan ville klara sig själv.
Drömmar kan ju vara knasiga...så rätt som det var så hade han sin gamla lght tillbaka....som kostade över 6000 kr /mån.
Jag frågade honom HUR han skulle klara av en så pass hög hyra utan jobb??
Men han tyckte att vi skulle hjälpa honom....och det klart att vi ska göra svarade jag.
 
Jag bad att han skulle gå till Skattemyndigheten och försöka få tillbaka sitt personnummer...för det är ju raderat!
Du var ju död!!
 
Men det kunde han inte förstå...för han var ju här och nu skulle allt bara fortsätta där det slutade.
Försökte förklara för honom att det inte fungerar så....men det ville han inte lyssna på.
Jag vet inte vad vi kom fram till...men jag vaknade och allt var KAOS i mitt huvud.
Fy vilken jobbig dröm.
 
Jag vill ju såååå gärna att han kommer tillbaka och vill inte att det ska kännas jobbigt att drömma om honom.
Jag älskar ju honom sååå mycket.
 

Tisdag 25 Oktober

Publicerad 2016-10-25 15:38:32 i Allmänt,

Ännu en dag på ryggen på Rocky.
På förmiddagen öste regnet ner och jag tänkte inte åka och rida.
Men på lunchen så gav regnet upp och jag begav mig till hästen Rocky.
 
Fixade och red själv...vilket var väldigt många år sen sist.
Känner att jag har funnit mitt mission.
Hästar är livet!!
 
Nu hoppas vi på en mild vinter...och inte något snö.
Då kan detta trots allt bli en ganska bra vinter.
 
Bra att få lite annat att tänka på nu när denna svåra tid är här med så mycket årsdagar och svåra minnen.
 
Kan inte ens tänka tanken fullt ut på att Henrik är borta och ALDRIG mer kommer hem.
 
Vilken käftsmäll det är varje gång tanken slår mig.
Det är som om någon boxar mig i magen med all sin kraft.
Så för att inte tappa andan helt så är detta med hästarna bra, för att få mig att tänka på nåt annat och förhoppningsvis överleva denna svåra höst oxå.
 
Jag har ju mina vovvar...men det räcker tyvärr inte till alla dygnets timmar.
 
Är sååå tacksam att jag fått chansen att rida fina Rocky <3
 
Nu dax att fixa lite mat.
Idag blir det kyckling med sötsur sås och ris till det.
Sen blir det nog en kväll framför tv:n och bara softa.
 
Fick sms att mina tapeter har kommit...men huu...så jobbigt det känns att börja att rusta.
Men tyvärr ett måste i mitt hem.

Måndag 24 Oktober 2016

Publicerad 2016-10-24 16:28:37 i Allmänt,

I morse hade jag bråttom.
Skyndade mig ut med mina vovvar och sen begav jag mig till en kompis som heter Karèn.
Jag skulle rida hennes Irish cob.
Så himla vacker häst och helt fantastisk att rida.
 
Skyndade mig sen hem för att gå ut med mina vovvar igen och hinna fixa lite mat...innan det var dags för nästa ridtur.
Åkte till nästa ställe...men där blev det tyvärr ingen ridning, så hon som har stallet råkade låsa in sina nycklar i sadelkammaren och det var nycklar till både hus och bil.
Så det vart istället att skjutsa henne till sin son som hade extra nyckel.
Men jag hade ju redan ridit idag...så det gjorde inte så mycket.
Men tråkigt var det ju..
 
Nu blir det dusch och fix och sen promenad igen med vovvarna.

Onsdag 19 Oktober

Publicerad 2016-10-19 23:18:44 i Allmänt,

Idag har det vart återbesök hos sjukgymnasten för min onda höft.
Har tränat sjukgymnastik i 1 vecka nu och min höft bråkar mer med mig än någonsin.
Vart ordinerad att bara vila 1 vecka och sen återbesök.
Kan enligt sjukgymnasten vara en lös benbit som "far runt".
Ont gör det hur som helst...så får väl vila lite då!!
 
Idag för 1 år sen tog våra vänners dotter sitt liv!
Så hemskt och fruktansvärt.
Var ikväll vid hennes grav och tände ett ljus.
Så hemskt livet ändå kan vara.
Hon var 28 år och hade 3 små barn och livet var för tufft.
Många kan säga att det är fegt att ta sitt liv!....men jag säger tvärtom!.
Så jävla vågat att klara en sån sak.
Kanske fegt att inte våga leva....men sååå tufft att ta sig av daga.
Jag har själv funderat många ggr på att jag skulle göra det.
Men HUR??...HUR GÖR MAN???
HUR VÅGAR MAN??
Tänk ändå vad fort en människas liv utplånas?!?
Det är full uppståndelse ca 1 år...sen svalnar allr av och inte många varken minns eller bryr sig.
Undrar hur många som tar sitt liv igentligen tar sig av daga för att dom verkligen vill DÖ!?
Men kanske bara inte orkar leva.
 
Jobbigt är det med årsdagar iaf.
Ser med fasa fram mot våra "svåra" dagar.
7 Nov Henriks 28 års dag.
9 Nov Henriks dödsdag.
Fuck November
Fuck Cancer
 

Tisdag 18 Oktober

Publicerad 2016-10-18 23:52:00 i Allmänt,

 
Lägger mig med dundrande huvudvärk...det var länge sen jag hade så ont.
Så idag har jag mest bara tagit det lugnt.
Igår gjorde jag nåt som jag har velat göra i 28 år.
Jag har börjat att rida igen.
I ett stall som har turridning i skogen.
Det var en märklig känsla måste jag medge....så märklig men sååå igenkännande.
Kom dit med både oro och glädje.
Trodde att jag hade glömt allt som hade med hästar att göra.
Jag vart tillsagt att hämta en viss häst och göra honom i ordning för ritt i skogen.
Herre gud tänkte jag.....jag minns väl inte ens hur man tränsar en häst.
Men allt gick som en dans.
Jag både sadlade och tränsade som om jag hade gjort det varje dag.
Sen kom nästa oro!!
Hur fasiken skulle jag ta mig upp!?!
Ingen fara det heller.
Svingade mig upp lika lätt som för 28 år sen med min stela och värkande kropp.
Vi red ut och det både travades och galopperades och allt gick utmärk.
Lite träningsvärk i röven har jag allt idag.
Men såååå glad att jag gav mig själv denna möjlighet.
Det fyllde på mitt liv med positiv energi.
Drömmarna började åter direkt gå i gång på en egen häst igen....men det kommer aldrig att funka att klara det själv.
Men jag är glad för denna möjlighet jag fick till detta iaf.
För hösten och vintern kryper sig på och depressionen djupnar.
Rädslan över att inte klara vintern med allt vad det innebär.
Fasan för julen som gör saknaden så stor över den familj vi en gång var.
Det blir dagar som jag gräver ner mig eller typ tapetserar eller nåt sånt.
Funderingarna snurrar mer och mer på att avsluta detta skitliv.
Jag har ju mina vovvar och kan ju så klart inte överge dom små liven....och jag kommer ju så klart att ordna för dom.
Mrn jag kan inte tänka mig att vara ensam o 25 år innan det är dags att få möta min älskade son.
Livet blir väldigt meningslöst när man går ensam och inte har ett jobb....vilket jag inte orkar efter allt som hänt.
Och jag är inte miljonär...så jag kan inte shoppa mig lycklig (om det nu är nån lycka?)
Så här sitter jag och har panik för kommande årsdagar och en annallkande vinter.
Jag hoppas att det dyker upp nåt bra o mitt liv som får mig att vilja leva.
Just nu så själatrött.
Här sitter jag nu...snart 3 år in i efterlivet efter Henrik.
Här någonstans i tiden så trodde man att man skulle ha börjat att må bättre....men NEJ tyvärr!!
Känner mig faktiskt i sämre skick än dag 1
 
Sorgen och saknaden har djupnat och gjort mig till en helt annan människa.
I vissa delar till det bättre..( man kommer till insikt)
Man ser människor så tydligt....alltför tydligt.
Och man drar sig inte för att välja bort.
Man väljer bort dom människorna som man känner sig utnyttjad av.
Människor som man tidigare bara stod ut med för att man själv mådde ok och inte hade några större problem.
Man visste innerst inne att dom inte tillförde dig något...men man bara stog ut.
När det som händer som inte får hända...så hamnar man i kris och kan inte låta en enda människa få ta något av den lilla energi jag hade.
Många vart bortvalda...många är kvar.
Men många går från klarhet till klarhet i mitt huvud och är på gång att strykas.
Jag vågar numer ta plats...det värsta har ju redan hänt och inget som är värre eller ens i närheten kan hända.
Så jag fortsätter nog att radera från min lista av" vänner"
Dom hade nytta av mig men inte jag av dom och vänskap ska väl vara riktad åt två håll antar jag.
 
I morgon är det dax för sjukgymnastik igen av min sjuka höft...som är drabbad av artros.
Har jobbat på flitigt med ett program 2ggr om dagen och jag tycker nog att jag känner en liten förbättring.
 
På Torsdag är det den årliga kramsbindarkvällen på Blomsterlandet för våra barns gravar.
Drt brukar vara en mysig och kreativ kväll som inger mycket värme...jag ser fram mot det.
Sen är det Fredag igen...allför ofta Fredag och helg.
Gillar inte det längre.
Varma Tisdags kramar från en änglamamma❤
 
 
 
 

Inköp av färg

Publicerad 2016-10-12 22:51:16 i Allmänt,

Har idag köpt takfärg och målartvätt.
Känn på det?!
Hur jobbigt låter inte det??
Ska rusta och kan inte hoppa över att måla tak och alla lister.
Grämer mig för hur det ska gå...men får ta det bit för bit.
Det som driver mig är resultatet.
Det kommer att bli som nytt och så fräscht.
Har så mycket ideer i mitt huvud som bara lixom ploppar upp hur det ska vara.

Härligt om livet kan komma tillbaka så smått...saknar mitt kreativa liv som försvann när Henke dog för mig.

Han var min kärlek och mitt ljus.
Jag saknar honom så att hjärtat sprängs.

Han var så god och snäll.
Han bad om ursäkt även om felet inte var hans.
Jag tror att han var för god för denna värld.
Jag kan inte förstå hur jag ska klara mig utan honom....mitt förstfödda barn.

Jävla cancer...FUCK CANCER.

Min sorg tär på mig och då klart på hela familjen.
Jag tror igentligen ingen av oss vill leva...men ingen vågar dö.
Ingen av oss vill ge någon annan mer smärta än vad som redan är.
Men jag är rädd för mig själv!!

Jag vet inte riktigt vad jag gör när jag sjunker ner o det stora svarta hålet.

Jag vill leva för Jennifers skull.....men inte för min egen skull.
Vill följa Jennifer i hennes liv...mitt liv är slut.
Ska jag då fortsätta på den inslagna banan, som vart mitt liv sen tidig ålder...att göra allt för alla andra?
Att glömma bort och förtränga att man har ett eget liv med glädjeämnen och intressen?

Nää antingen ska jag välja MITT liv att leva...eller välja bort livet.

Jag får sova lite på saken...inga beslut idag.

Torsdagen den 6 Oktober 2016

Publicerad 2016-10-06 11:22:55 i Allmänt,

Det blir lite glest mellan mina inlägg här...måste skärpa till mig lite grann.
Hösten är en tung tid för oss alla i Fam.Ness.
Den är full av jobbiga årsdagar som får allt jobbigt att trängas i huvudet.
Den 9 Sept var det 3 år sen Henrik vart sjuk och påbörjade sin vandring mot sin död.
 
I Söndags fyllde vår dotter Jennifer 22 år...vilket naturligtvis är en glädjens dag, men samtidigt så otroligt jobbigt.
Då saknaden gör sig extra påmind, både för Jennifer och för oss.
 
Som tur är så har Jennifer sin älskade Erik och hans fina familj.
Jag känner att dom är en stor viktig del i vårt mående.
Dom är så helt otroligt fina människor och Jennifer känner sig så trygg och välkommen hos dom.
 
Vi känner oss som föräldrar till Jennifer väldigt trygga också med dom.
För vi vet att om det skulle hända oss någonting så finns dom för henne och det är en otrolig lättnad.
 
Fina Erik är nog den bästa pojkvännen som finns.
Hans otroliga överseende och tålamod med Jennifer i hennes sorg.
En sorg efter en älskad storebror som stundtals tar över hennes liv.
 Han är verkligen den bästa som finns och jag känner sån otrolig tacksamhet till honom.
TACK ATT DU FINNS FINA ERIK <3
 
I Lördags firade vi Jennifers födelsedag.
Jag tror att hon blev glad.
Tom mormor var med, trots att hon är 85 år och ganska sliten så orkade hon HELA kvällen.
 
 
Hon vart så uppvaktad och fick väldigt mycket presenter.
Bla en polaroidkamera av mormor och morbror Stefan.
En sån kamera som framkallar bilder på en gång.
Det var otroligt roligt.
Så fick hon en gästbok..där gäster och vänner får ta kort med kameran och sätta in i boken och skriva en hälsning.
 
Men saknaden efter Henrik höll på att förgöra mig under kvällen, trots all lycka för Jennifer.
När fasiken ska man kunna börja le från hjärtat och känna äkta glädje.
Jag försöker le...trots att livet har rasat totalt.
 
I Tisdags den 4 Okt...så höll jag i mitt första möte på VSFB ( Vi som förlorat barn)
Det var både svårt och roligt.
Vi var 14 st och hade 3st nydrabbade familjer.
Men det är då man känner att man faktiskt har kommit en bit i sin sorg.
När man ser deras kämpande med varje sekund...så känner jag att jag trots min svåra förlust ända kan le lite genom tårarna och fungera i det stora hela.
 
Igår skulle min pappa ha fyllt år.
Han skulle ha blivit 91 år.
Han dog på Henriks 18-årsdag, den 7 Nov 2006
Jag kan inte förstå att det har gått 10 år sen han kämpade för sitt liv.
Det var på hans 81-årsdag som vi började med sjukhusbesök och snart fick veta att han var drabbad av njurcancer som spridit sig till skelettet och att inget skulle göras.
1 månad senare så dog han.
ÄLSKADE PAPPA <3
Du är så saknad.
Jag hoppas att du och Henrik tar hand om varandra där uppe och att ni finns här när vi behöver er (hela tiden)
ÄLSKADE BARN <3
DU ÄR SÅÅÅÅ SAKNAD!!
 
 
Vi försöker ändå trots smärtande dagar att göra roliga saker.
Den 23 Sept var Jennifer och jag i Stockholm.
Det är 3 år sen vi var där och sprang på stan.
Vi shoppade åt gott och drack vin.
Det var en jobbig dag, men ändå en dag som fyllde på mycket energi.
TACK UNDERBARA UNGE ATT DU FINNS <3 <3 <3
 
I Fredags den 30 Sept var Jennifer, Mona och jag på Orup här i Örebro.
Det var en ok föreställning...men inte den bästa jag sett.
Men kul att göra nåt ibland.
Mina pinglor <3
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela