mittlivsomness.blogg.se

Tisdag 18 Oktober

Publicerad 2016-10-18 23:52:00 i Allmänt,

 
Lägger mig med dundrande huvudvärk...det var länge sen jag hade så ont.
Så idag har jag mest bara tagit det lugnt.
Igår gjorde jag nåt som jag har velat göra i 28 år.
Jag har börjat att rida igen.
I ett stall som har turridning i skogen.
Det var en märklig känsla måste jag medge....så märklig men sååå igenkännande.
Kom dit med både oro och glädje.
Trodde att jag hade glömt allt som hade med hästar att göra.
Jag vart tillsagt att hämta en viss häst och göra honom i ordning för ritt i skogen.
Herre gud tänkte jag.....jag minns väl inte ens hur man tränsar en häst.
Men allt gick som en dans.
Jag både sadlade och tränsade som om jag hade gjort det varje dag.
Sen kom nästa oro!!
Hur fasiken skulle jag ta mig upp!?!
Ingen fara det heller.
Svingade mig upp lika lätt som för 28 år sen med min stela och värkande kropp.
Vi red ut och det både travades och galopperades och allt gick utmärk.
Lite träningsvärk i röven har jag allt idag.
Men såååå glad att jag gav mig själv denna möjlighet.
Det fyllde på mitt liv med positiv energi.
Drömmarna började åter direkt gå i gång på en egen häst igen....men det kommer aldrig att funka att klara det själv.
Men jag är glad för denna möjlighet jag fick till detta iaf.
För hösten och vintern kryper sig på och depressionen djupnar.
Rädslan över att inte klara vintern med allt vad det innebär.
Fasan för julen som gör saknaden så stor över den familj vi en gång var.
Det blir dagar som jag gräver ner mig eller typ tapetserar eller nåt sånt.
Funderingarna snurrar mer och mer på att avsluta detta skitliv.
Jag har ju mina vovvar och kan ju så klart inte överge dom små liven....och jag kommer ju så klart att ordna för dom.
Mrn jag kan inte tänka mig att vara ensam o 25 år innan det är dags att få möta min älskade son.
Livet blir väldigt meningslöst när man går ensam och inte har ett jobb....vilket jag inte orkar efter allt som hänt.
Och jag är inte miljonär...så jag kan inte shoppa mig lycklig (om det nu är nån lycka?)
Så här sitter jag och har panik för kommande årsdagar och en annallkande vinter.
Jag hoppas att det dyker upp nåt bra o mitt liv som får mig att vilja leva.
Just nu så själatrött.
Här sitter jag nu...snart 3 år in i efterlivet efter Henrik.
Här någonstans i tiden så trodde man att man skulle ha börjat att må bättre....men NEJ tyvärr!!
Känner mig faktiskt i sämre skick än dag 1
 
Sorgen och saknaden har djupnat och gjort mig till en helt annan människa.
I vissa delar till det bättre..( man kommer till insikt)
Man ser människor så tydligt....alltför tydligt.
Och man drar sig inte för att välja bort.
Man väljer bort dom människorna som man känner sig utnyttjad av.
Människor som man tidigare bara stod ut med för att man själv mådde ok och inte hade några större problem.
Man visste innerst inne att dom inte tillförde dig något...men man bara stog ut.
När det som händer som inte får hända...så hamnar man i kris och kan inte låta en enda människa få ta något av den lilla energi jag hade.
Många vart bortvalda...många är kvar.
Men många går från klarhet till klarhet i mitt huvud och är på gång att strykas.
Jag vågar numer ta plats...det värsta har ju redan hänt och inget som är värre eller ens i närheten kan hända.
Så jag fortsätter nog att radera från min lista av" vänner"
Dom hade nytta av mig men inte jag av dom och vänskap ska väl vara riktad åt två håll antar jag.
 
I morgon är det dax för sjukgymnastik igen av min sjuka höft...som är drabbad av artros.
Har jobbat på flitigt med ett program 2ggr om dagen och jag tycker nog att jag känner en liten förbättring.
 
På Torsdag är det den årliga kramsbindarkvällen på Blomsterlandet för våra barns gravar.
Drt brukar vara en mysig och kreativ kväll som inger mycket värme...jag ser fram mot det.
Sen är det Fredag igen...allför ofta Fredag och helg.
Gillar inte det längre.
Varma Tisdags kramar från en änglamamma❤
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela