Onsdag 24/8-16

Hösten kommer med stormsteg.
Sommaren fick ett snabbt slut, även om det nu i veckan vart lite bättre väder.
Tråkigt att hösten kommer så tidigt, då vintern blir så lång.

Hade önskat att kunna åka till Thailand även denna vinter.
Men så blir det tyvärr inte.
Pengarna räcker inte så långt som man skulle önska.

Min dotter Jennifer studerar fortfarande så pengarna som blir över får gå till bidrag till henne.

Hon och Erik lever ihop och står i dag och ska buda på ett radhus i Sörbyängen (Örebro)
Det skulle vara så enormt roligt om dom kunde få flytta till ett radhus med uteplats.

Att bo mitt i Örebro med endast tillgång till balkong mot en stor gata är ju inte optimalt.
Kan ju kännas ganska instängt när man är van att bara kunna gå ut i trädgården eller lägga sig vid poolen.

Så idag hålls alla tummar och tår för att dom kommer att få detta.

Jag försöker glädja mig åt små saker så gott som det går.
Livet har ju ändrat sig helt och hållet och förutsättningarna för ett glatt liv är ju borta.

Men så länge man kan stå upp ska man ju vara glad (sägs det)
Så jag försöker att få till en positiv känsla i det som går.

Mina små vovvar ger mig stor glädje.
Har nyss påbörjat en Agiliyutbildning med Zorro.
Han är jätte duktig och arbetsvillig när vi är på klubben och säkert glad att få lite arbetsuppgifter.

Sorgen efter Henke tär och bråkar med mig.
Hindrar mig från att känna mig glad och lycklig.

Hur gör man för att komma vidare i sorgen efter ett älskat barn??
Förfasar mig för den kommande hösten och julen.
Det är så mycket årsdagar, minnen och tankar som sätter sig i huvudet.

Nu kommer jag iaf att gå med aktivt i VSFB (vi som förlorat barn)
Måste känna om det känns bättre att träffa andra i samma situation.
Har vart med förut (i början av vår resa)
Men då kändes det inte så bra.
Vart mest mer ledsen över att känna andras svåra förluster.
Men gör ett försök igen om det känns bättre nu.

Vill ju så gärna komma framåt.
För vidare på samma spår som man var, kommer man aldrig igen.
Man får leta upp nya vägar och skapa sig nya vanor att leva efter.
Jag vill inte bara överleva, jag vill även leva ett bra liv.

Visst ändrar sorgen karaktär över tid.
Men saknaden över ett älskat barn läker nog aldrig.

Vart helt chockad förra veckan då jag träffade en gammal vän som jag inte har träffat sen det hemskaste av hemskheter hände.

Denna frågade mig om hur det var nu efter Henke.
Jag svarade så sanningsenligt jag kunde utan att dra upp några detaljer.
Att det går så sakta framåt, men att bra blir det ju aldrig igen.

Då svarade denna person: Men Va!! Har det inte gått över än!!

Jag vart helt stum!
Det kommer ju ALDRIG att gå över.
Men man kommer ju så klart att kunna leva, fast i saknad o smärta.

Dom som inte vart med om detta kan inte förstå.
Så man får stå ut med dessa kommentarer.

Nu ska jag åka till USÖ och prata med kurator Henrik Nilsson där jag fortfarande går.