Onsdag 17/9
Livet är så himla tungt.
Saknar mitt älskade barn så att det sliter mitt hjärta i bitar.
Inatt satt jag och gjorde en manual för mitt liv.
Med lösenord och det mesta som familjen skulle behöva veta om jag dör.
Det var nyttigt för mig.
För någonstans långt där inne, så tändes ett litet hopp...ett hopp om att jag kanske inte vill dö.
Att jag vill leva och kämpa med eller mot denna ångest.
Jag vet att livet går upp och ner...men just nu bara ner.
Nu väntar alla årsdagar som är så himla tunga.
Hemma är det total kaos.
Vi kan inte längre prata alls.
Alla är för sig själva och det finns ingen gemenskap alls...sorgligt nog.
Nu är det snart 1 år sen du var hemma i Antons Backe för sista gången.
Du var hemma 2nätter och sen var du så sjuk så att vi fick köra in dig igen.
Detta kortet är taget Lördagen den 28/9-13...man fattar inte hur länge sen det var...ändå känns det som en hel evighet utan dig mitt hjärta.
Jag har längtat i så många år att få se dig lycklig...få uppleva att du skulle få familj.
Jag blir så himla arg och ledsen när jag tänker på att det aldrig blev så.
Längtar ihjäl mig efter dig och räknar dagarna tills vi ses igen....detta är bara en transportsträcka.
Jag hade hoppats på att lilla Maja skulle underlätta livet...och visst gör hon det på sätt och vis med sin underbara kärlek.
Men inget...inget kan skingra mina tankar på dig.
Jag uppfylls hela dygnet av att du inte finns hos mig längre....vi som var så tajta och pratade om allt.
Saknar hela ditt väsen och våra samtal.
Fy fan vad jag hatar Cancer!!!!
