Detta satans efterliv!
Det var länge sen jag skrev här nu.
Närmare bestämt ca 5 mån sen.
När jag skrev sist så kämpade vår älskade Henke Ness för sitt liv.
Det som hände sen är det värsta jag har upplevt och kommer att uppleva.
Det visade sig att han fått blodförgiftning.
Torsdagen den 7 Nov-13 fyllde vårt hjärta 25 år underbara år!
Vi firade honom fast att han var så sjuk så sjuk.
Han hade 41gr feber och orkade inget.
Han fick ALLT som han ville ha...det var så himla viktigt!
Det var jag Micke och Jennifer som var där.
Ingen annan kunde komma då ha han var helt sänkt av sin behandling.
När Micke och Jennifer hade åkt så kom det mycket tankar och känslor från Henke.
Om div släktingar som inte hade hört av sig osv.
Han var ledsen och besviken!!
Där låg han med mycket svår cancer...fyllde 25 år och några av dom närmsta kunde inte ens kosta på sig att säga Grattis!
Det är så lågt att man blir mörkrädd.
Natten som kom var fruktansvärd...har faktiskt inte riktigt klara minnen längre...jag hamnade nog i chock.
Där låg jag med Henke som hade väldigt hög feber...blodtrycket sjönk hela tiden och jag fick ingen hjälp.
Kände mig som om jag satt och höll en döende i mina armar i staden Tjernobyl och att allt var öde och övergivet.
Han blödde under huden...i ögonen...överallt...Inga Trombycyter.
Kl 7,15 rusade jag ut och bara skrek att någon MÅSTE hjälpa mig då mitt barn höll på att dö.
Då vart det fart....dom tog sängen med Henke i och sprang så fort dom kunde till IVA.
Men tyvärr för sent!!!!!!
Dom kunde inget göra!! :(
Henke hade fått blodförgiftning och avled på Lördagen den 9 Nov-13 kl 22,07
Livet som sen har följt denna händelse har inte vart roligt...inget kommer någonsin mer att bli roligt.
Men vi hade sån tur att Henke hade underbara vänner...som helt enkelt flyttade in här och såg till att vi fortsatte att leva...om man nu kan kalla detta för ett liv.
Dom fixade mat och såg till att vi kom upp varje dag.
Tack gode Gud att dom fanns och finns!
Det skulle ordnas för begravning och att finna en plats på kyrkogården.
Så horribla saker ska man inte behöva göra för sitt barn.
Det har dykt upp vänner från nästan ingenstans...dom som man aldrig ens har funderat på har nu blivit nära vänner och dom som man trodde skulle finnas där har vi knappt sett röken av...ja, vi är alla olika.
Men man värderar helt annorlunda nu.
Människor vet kanske inte hur man ska bemöta någon i sorg....men nu är det gjort och såna människor är inget för mig och kommer aldrig att kunna fungera tillsammans med mig.
Man lär sig helt enkelt att välja och välja bort...vilket är en bra lärdom i livet.
Livet kommer aldrig att bli sig likt igen....detta är ett nytt liv som startat...det sk Efterlivet.
Det är inget liv jag önskar någon!!
Det är inget värdigt liv...men kanske en nödvändighet för att lära mig...(vad det nu är jag ska lära mig)
Jag har haft några märkliga upplevelser sen Henke dog.
Han och jag stod ju varandra så otroligt nära...han delade ALLT med mig...både medgång och motgång.
Han pratade om allt och det var så viktigt för honom att han fick ta allt med mig.
Dagen efter att Henkes obduktionsrapport kommit så rasade jag totalt.
Jag låg i sängen och kunde bara inte gå upp...jag låg o grät o sov omvartanat
När kl var ca 15,00 så tänkte jag att nu måste jag gå upp och tvätta bort tårarna och göra lite mat åt Micke och Jennifer som skulle komma hem strax efter kl 16,00.
När jag just reser mig ur sängen så hör jag hur dörren rycks upp så där hemtamt och någon kommer in och stampar av sig snön...(det snöade för fullt ute)
Vår hund Zorro for iväg som ett skott och skällde som tusan.
Det lät som en man som kom in....men jag förstod att det inte var Micke..för då hade inte Zorro skällt alls.
Jag går yrvaket och nygråtet ut för att titta vem som kommit..
Zorro fortsätter att skälla som en tok.
Jag ropar Hallå!! men inget svar!!
Jag går ut i hallen och ropar och tittar.....INGEN DÄR!!
Så märkligt!!
Ingen snö eller något blött på golvet!! jag hade ju så tydligt hört hur någon sparkade av sig snön.
Ringer Micke som är på jobbet...han säger: gå ut och titta då vilka spår som är i snön.
Jag tar på mig och öppnar dörren (Zorro fortfarande galen)
DET FINNS INTE ETT ENDA SPÅR!!!!
Det var ca 1dm nysnö ute...så nog skulle det ha synas om någon/något gått där för ca 5 min sen???
Såna tydliga saker har inte fortsatt..men jag har vart hos några medier, samt haft några på telefonen....
ALLA säger i stort sett samma saker, gällande hans personlighet, hans utseende och dödsorsak.
Till alla ber han mig /oss om ursäkt för sitt arga humör på sjukhuset.
Det behöver han verkligen inte göra, då vi förstår det trauma han genomled dom två månaderna han var sjuk.
Efter att jag pratade med Pierre Hesselbrandt i Måndags den 17 Mars så är jag HELT övertygad om att det finns ett liv efter detta.
Det kommer att bli mycket lättare att leva sett icke fysiskt liv med Henke.
Jag vet att han ibland är vid min sida och tittar till mig.
Jag vet vem han är med och det gör mig trygg.
