Efter en helt otroligt varm sommar så har man fått krypa in igen och kura skymning.

 

Ganska härligt kan jag faktiskt tycka.

Det har vart så otroligt varmt så man har knappt inte kunnat existera.

 

Vi har tillbringat lite tid i husvagnen på semestern, men det vart alldeles för varmt.

Vi var på vårt älskade Öland i 2 veckor och hade otroliga dagar på stranden och tillsammans med mycket goda vänner.

 

Men allt har ett slut och så även semestern.

 

Nu är det höst och en tung tid har tagit sin början.

 

Det är tungt att ha en hel kall vinter framför sig, men framför allt alla tunga årsdagar som har kommit för att stanna.

 

Det har nu gått 5 år sen det förfärliga hände...det som inte fick hända.

Vår Älskade Henke dog!!

 

Många säger till oss att vi är så starka, att det som inte dödar gör att man blir starkare.

Det är bara bullshit!!

 

Vi överlever bara.

Vi läker så gott det går, men ärren blir fula och stora.

Vi tar en dag i taget och försöker göra det bästa av det som går.

 

Jag vet att orden sägs i all välmening.

Men för oss känns det väldigt konstigt att få höra dom orden.

Vi har ju inget val.

Vi måste fortsätta för varandras skull.

 

Tur att man inte har facit på sitt liv, att man inte vet vad som skall hända och hur man ska må.

 

Ibland blir jag vansinnigt arg på allt som hänt!!

Hur det kunde bli så här!!

Att Henkes lillasyster får bli så ensam.

 

Från att vara en ganska stor familj, så har en och en sakta försvunnit.

Det blir extra tydligt vid födelsedagar och högtider.

 

Då är det plötsligt bara vi tre.

 

Imorgon fyller Henkes lillasyster 24 år och hade förväntat sig att den enda vi har kvar (mormor) ville komma och fira henne.

Men icke....hon hade ingen lust!!!!

Jag behöver knappt berätta hur ledsen lillasyster är för det.

Hon ville baka och fixa för att bjuda mormor.

Men så blir det ju inte nu, utan vi går ut och äter något gott tillsammans istället i Örebro.

 

Hur rädd hon är att vi (mamma o pappa) ska försvinna, för då har hon inte någon.

 

Det jag vill säga med detta är att hur mycket, förutom sorgen ett dödsfall bär med sig.

 

Det är inte bara Henke som försvunnit, det är även släkten, den lilla släkt vi hade.

 

Men vi har bestämt oss för att inte bara överleva, vi ska även leva.

Det är svårt, men en dag hoppas vi att vi kan känna glädje igen och åter få en framtidstro.

 

Nu nog med det tråkiga och det jobbiga som tynger oss varje dag.

 

Nu till det positiva.

Vi har lärt oss att ta dagen som den kommer och försöka ta vara på varje dag, att uppskatta varandra och berätta för varandra hur mycket vi älskar.

Att vara glad för varje dag man får vara frisk.

Vara glad över att kunna stiga upp ur sängen varje dag.

Njuta av små små saker.

Så faktiskt inget ont som inte har nåt gott med sig.

 

Sen om jag fick önska så skulle jag naturligtvis önska att allt detta inte hade hänt.

 

Men eftersom jag har en tro på andligheten, så tror jag att vi är här för att lära oss.

Att livet är som en skolgång.

Att allt har en mening, även om det inte går att se meningen nu.

 

Vi har börjat att försöka resa lite grann.

I Februari sticker vi åter till Thailand i 2 veckor.

Det är så skönt att ha det att längta efter när mörkret sänker sig över Sverige.

 

Vi ska även byta vårt kök i vinter.

Så jag kommer att lägga upp bilder från start till färdigställande av köket.

Det kommer att bli ett lantligt kök i vitt.

Först tänkte vi ta svart, men insåg att det inte kommer att hålla modet så länge som vi ska bo kvar här.

 

Den 26 Okt ska jag iväg till Kardiolog med vår äldsta hund Zorro.

Han har fått blåsljud på sitt hjärta.

Det är inte bra, så han endast är 7 år.

Så det oroar mig väldigt mycket.

Så ledsamt då han älskar att träna och att framför allt träna agility.

Det går inte att fortsätta med det nu, utan får försöka att hitta en alternativ träning för honom så att han får lite stimulans.

 

Nu till köket för att fixa lite middag.

 

Kram