Idag har jag vart och inhandlat det sista för Jul.
Det är fortfarande lika hemskt att inte få ha Henrik här hos oss.

Jag önskar bara att jag kunde få överösa honom med Julklappar och pussa på honom.

Hur fasiken KAN man överleva sitt barn.
Jag kan inte svara på den frågan faktiskt.
Det bara går dag efter dag....även om man ibland är mer död än levande.
Som tur är så har vi så underbara vänner som finns för oss och som hjälper oss oerhört mycket.

På Julafton har vi blivit hembjudna till våra närmsta vänner.
Det är så fantastiskt att det finns så fina människor.

Men jag vill ändå försöka att inge lite hopp till Er som sörjer någon nära.
Sorgen förändrar sig av tid.
Det går inte att skynda på sorg.
Det är bara att vara i den och låta alla dagar ha sin gång.

Nu efter 4 år så kan jag komma på mig själv att det kan ha gått en lång stund utan att jag har tänkt på Henke.

Han finns i mitt huvud nästan hela tiden...men nu kan man koncentrera sig på andra saker längre o längre stunder i taget.

Jag tror aldrig att man slutar att sörja sitt barn...det är nog en pågående process tills man själv dör.

Jag var hos honom i dag och tände ljus och skrev i hans bok som ligger i brevlådan på hans grav.
Satt en stund och pratade med honom.
Det kändes nästan som om han försökte att värma och trösta mig.
Jag vet ju att han inte är borta, även om jag inte kan se honom.

Men snart har även denna Jul kommit och gått.
Detta är 5:e Julen utan vår älskade son.
Så himla konstigt att vi fortfarande finns här.

Önskar Er alla en underbara Jul.
Ta hand om varandra, för man vet aldrig hur länge man har varandra.