Nu var det länge sen jag skrev nåt här.

Har inte orkat att få ihop en enda rad.

 

Det har hänt otroligt mycket i mitt liv och saker och ting har förändrat sig.

Men jag är nöjd med hur det löste sig, utan att gå in på några detaljer.

 

Har i helgen 11-13 Sept -15 vart på kurs i Lidköping hos mediet Lena Ranehag.

En helt fantastisk helg på många sätt.

 

Dels så fick jag lära mig att ta hand om mig själv och sätta upp mina egna gränser.

Fick lära mig att ta och få kontakt med både mitt högre jag och andevärlden.

 

Jag åkte dit med jätte smärta i min fysiska kropp.

Jätte ont i höft och korsrygg.

Åker därifrån och har inte ont längre....bara det är helt fantastiskt.

 

Jag träffade 2st tjejer som jag "klickade" med på en gång, utan att vi knappt hade pratat med varandra.

Känner att det blir vänner för livet.

 

Jag är helt förundrat och lyrisk över allt som jag fick uppleva i Lidköping tillsammans med detta underbara gäng.

 

Sorgen ligger tung över mig men detta var ett steg i att försöka finna Henke.

Jag har lovat honom det och kommer att ägna resten av mitt liv att hitta honom.

 

Han har egentligen bevisat tillräckligt att han är där genom så många förmedlingar till mig genom många både kända och okända medium.

Men det är ju det som är knasigt med sorg...man vill bara ha mer och mer bevis för existensen.

 

Man svävar på moln ett tag...men sen kommer frågorna och tvivlet, osäkerheten och kväver.

 

Jag fick lära mig i helgen att ha tillit och det måste jag öva på Tillit, Tillit, Tillit.

Jag vet ju att mitt älskade barn är här med mig....fast i en annan vibration.

 

Han har ju faktiskt vart här en natt på försommaren och berättat det.

Han var här i 2,5 tim och gav mig en fysiklektion om hur det fungerar.

Att även han kan ha svårt att visa sig...det är lika svårt för dom som för oss.

 

Jag bad honom att typ flytta en tv dosa så att hans pappa skulle få bevis för att han fanns.

 

-Men mamma sa han...försök själv att flytta en tv dosa med tanken så får du se hur lätt det är.

Och på det sättet att säga det så vet jag att det var han.

 

Han sa även saker som jag INTE egentligen ville höra...så det var ingen önskedröm.

 

Jag var tom uppe på toa mitt i hans besök...och var så enormt arg för att min "dröm" skulle ta slut.

Men när jag kom tillbaka så var han kvar.

Den upplevelsen lever jag fortfarande på.

 

Han berättade att han var i vibration 4,5 och att jag befann mig i vibration 3

Han berättade hur det var när han dog.

Jag frågade om han såg ljuset...men det var inte så för honom sa han.

Han sa att det beror på vad man tror på och att han var så ung och har aldrig funderat över det.

 

Han kom till en dörr, som han gick in i och stängde bakom sig.

Då befann han sig i ett rum med en stor tv.

Där fick han sitta och se sitt liv sett utifrån andra ögon.

Gå igenom OM han typ hade sårat någon...få känna på smärtor som andra hade känt pga av honom (typ)

 

Jag frågade om helvetet...men det fanns inte sa han...det var denna "filmvisning" som i så fall var helvetet.

Då så klart beroende på vilken människa man har vart och hur man levt sitt liv.

Men för Henke var inte detta svår och det kan jag så väl förstå.

 

Jag frågade om det var nåt han saknade.

Han svarade att han saknade det fysiska...som att kramas.

När han försöker att krama mig, när jag behöver det så går han bara rakt genom mig och jag nästan tappar luften.

Nu när han har berättat så vet jag ju vad som sker...innan så trodde jag att jag hade fått fel på mitt hjärta.

 

Jag frågade om han brukar var här hos oss ofta.

Inte nu längre svarade han....för ni behöver det inte lika mycket längre som i början.

Då var jag hos Er alltid för att ni behövde det så mycket för att orka vidare.

 

Han berättade om allt han gjorde och att han hade fullt upp.

han berättade att jag hade 24 "steg" kvar att gå och han ville så gärna att jag skulle leva ut i dessa steg.

Att det var viktigt för min utveckling.

Att jag inte skulle avsluta detta liv själv, utan verkligen leva.

För att annars så skulle jag få göra om detta svåra.

 

Så jag har bestämt mig för att LEVA eller iaf försöka leva.

Det är inte alltid så lätt med denna tunga sorg och förlust...men jag/vi måste kämpa och försöka.