En helt vanlig dag i ett helt ovanligt liv.

Ett liv som för några år sen var det mest vanliga liv man kan tänka sig.

Med matlagning, städning och tvätt.

Har nu blivit ett ovanligt liv.

 

Ett liv som inte har något innehåll...ett liv som är tyst och mörkt.

Detta vanliga liv vart mörkt, tyst och ovanligt när Henke gick ur tiden.

Vår innerligt älskade son och bror dog.

Han tog med sig vår glädje och lycka till himlen.

 

Kvar vart bara ett mörkt svart hål.

Ett tomt och innehållslöst hål som kallas liv.

Ett liv som inte är värt att kallas liv.

 

Men när man rasat längst ner på stegen och nästan nuddar botten...så händer det nåt i kroppen och knoppen.

Man tar sig några kliv upp på stegen igen...kanske bara för att rasa igen...vad vet jag???

Men man får ta risken att klättra sakta, sakta, sakta...även om hela själen fylls av mjölksyra över den stora bedriften att klättra, så gör man det.

Så idag har jag lyckats med att resa mig från min tårfyllda kudde och ta vara lite på dagen.

 

Idag orkade jag att vara uppe nästan hela dagen.

Gå morgonrunda med dom små, utan att tappa luften och känna mig både kräk och svimfärdig.

Jag lyckades både tvätta och dammsuga lite grann.

 

Det var många dagar sen jag orkade med så mycket.

Har mest legat och vart tom på liv...tom på luft...tom på allt.

Tom på allt utom all gråt som stockar sig i halsen och vill ut.

Vill skrika, vill slå, vill inte att det ska finnas något liv kvar på denna jorden om inte min älskade Henke fick ha sitt liv kvar.

 

Det som tynger extra just nu är att vår älskade dotter Ninni har flyttat hemifrån.

Jag har normalt inga problem med sånt.

Jag tycker inte att man ska bo hemma tills man är gammal.

Jag tycker att det är helt rätt att flytta ut när man är 20 år.

Det är liksom meningen så.

 

Men just nu gör det så sabla ont.

Från att ha vart en HEL familj på 4 personer.

Så är vi bara 2 personer kvar.

2 st nästan vilt främmande människor ska försöka att få ihop sina trasig liv.

 

För vi är så trasiga...och det är svårt att "trasa" sig tillsammans.

Det fungerar inte så...i alla fall inte hos oss.

Vi har nog förut varit väldigt tajt som familj...men nu efter att våra liv slagits i spillror, så är allt så främmande och svårt.

Svårt att prata, svårt att bara vara tillsammans.

 

Hur får man ett ovanligt liv att bli ett helt vanligt liv igen?

Finns det någon som kan ge mig svar?

 

När man har fullt upp i livet, fullt med barn, tvätt och matlagning...så klagar man på att man har för mycket att göra.

Helt plötsligt så ändrar sig allt och allt blir tomt.

Då längtar man efter ett satans liv och en massa tvätt.

Man längtar efter ett VANLIGT LIV!!