Torsdagen den 6 Oktober 2016
Det blir lite glest mellan mina inlägg här...måste skärpa till mig lite grann.
Hösten är en tung tid för oss alla i Fam.Ness.
Den är full av jobbiga årsdagar som får allt jobbigt att trängas i huvudet.
Den 9 Sept var det 3 år sen Henrik vart sjuk och påbörjade sin vandring mot sin död.
I Söndags fyllde vår dotter Jennifer 22 år...vilket naturligtvis är en glädjens dag, men samtidigt så otroligt jobbigt.
Då saknaden gör sig extra påmind, både för Jennifer och för oss.
Som tur är så har Jennifer sin älskade Erik och hans fina familj.
Jag känner att dom är en stor viktig del i vårt mående.
Dom är så helt otroligt fina människor och Jennifer känner sig så trygg och välkommen hos dom.
Vi känner oss som föräldrar till Jennifer väldigt trygga också med dom.
För vi vet att om det skulle hända oss någonting så finns dom för henne och det är en otrolig lättnad.
Fina Erik är nog den bästa pojkvännen som finns.
Hans otroliga överseende och tålamod med Jennifer i hennes sorg.
En sorg efter en älskad storebror som stundtals tar över hennes liv.
Han är verkligen den bästa som finns och jag känner sån otrolig tacksamhet till honom.
TACK ATT DU FINNS FINA ERIK <3
I Lördags firade vi Jennifers födelsedag.
Jag tror att hon blev glad.
Tom mormor var med, trots att hon är 85 år och ganska sliten så orkade hon HELA kvällen.
Hon vart så uppvaktad och fick väldigt mycket presenter.
Bla en polaroidkamera av mormor och morbror Stefan.
En sån kamera som framkallar bilder på en gång.
Det var otroligt roligt.
Så fick hon en gästbok..där gäster och vänner får ta kort med kameran och sätta in i boken och skriva en hälsning.
Men saknaden efter Henrik höll på att förgöra mig under kvällen, trots all lycka för Jennifer.
När fasiken ska man kunna börja le från hjärtat och känna äkta glädje.
Jag försöker le...trots att livet har rasat totalt.
I Tisdags den 4 Okt...så höll jag i mitt första möte på VSFB ( Vi som förlorat barn)
Det var både svårt och roligt.
Vi var 14 st och hade 3st nydrabbade familjer.
Men det är då man känner att man faktiskt har kommit en bit i sin sorg.
När man ser deras kämpande med varje sekund...så känner jag att jag trots min svåra förlust ända kan le lite genom tårarna och fungera i det stora hela.
Igår skulle min pappa ha fyllt år.
Han skulle ha blivit 91 år.
Han dog på Henriks 18-årsdag, den 7 Nov 2006
Jag kan inte förstå att det har gått 10 år sen han kämpade för sitt liv.
Det var på hans 81-årsdag som vi började med sjukhusbesök och snart fick veta att han var drabbad av njurcancer som spridit sig till skelettet och att inget skulle göras.
1 månad senare så dog han.
ÄLSKADE PAPPA <3
Du är så saknad.
Jag hoppas att du och Henrik tar hand om varandra där uppe och att ni finns här när vi behöver er (hela tiden)
ÄLSKADE BARN <3
DU ÄR SÅÅÅÅ SAKNAD!!
Vi försöker ändå trots smärtande dagar att göra roliga saker.
Den 23 Sept var Jennifer och jag i Stockholm.
Det är 3 år sen vi var där och sprang på stan.
Vi shoppade åt gott och drack vin.
Det var en jobbig dag, men ändå en dag som fyllde på mycket energi.
TACK UNDERBARA UNGE ATT DU FINNS <3 <3 <3
I Fredags den 30 Sept var Jennifer, Mona och jag på Orup här i Örebro.
Det var en ok föreställning...men inte den bästa jag sett.
Men kul att göra nåt ibland.
Mina pinglor <3
