mittlivsomness.blogg.se

Bullbak

Publicerad 2016-11-02 12:39:06 i Allmänt,

 
Idag vart det lite bullbak.
Nu ut med vovvar och sen på samtal på Onkologen.
Fy vad jobbigt det känns nu när både årsdag för födelsedag och dödsdag närmar sig...försöker stå ut i min ångest och hålla mig sysselsatt hela tiden.

VSFB

Publicerad 2016-11-02 08:25:09 i Allmänt,

Igår kväll var det VSFB möte (Vi som har förlorat barn) som det alltid är den första Tisdagen i varje månad.
Igår kväll var även Henriks lillasyster med och hon ska ny bli stödperson för syskon.
Hon är verkligen helt underbar.
Men jag tror att det är rätt tid och kan vara bra för hennes egen sorg, genom att finnas för andra.
Det kom många "nydrabbade" tyvärr.
Det är helt otroligt att varje gång vi har ett möte så kommer det alltid någon som är "nydrabbad"
 
När man själv förlorade barn så trodde man att man var helt ensam i hela världen att må så himla dåligt.
Så denna förening behövs så enormt mycket och gör verkligen nytta.
 
Idag sitter jag här med nackspärr....vet i fasiken hur den kom dit.
Kände den lite grann i Söndags när jag skulle rida, så det kankse inte gjorde saken bättre.
 
Igår var det veterinärdax för mina små älsklingar Zorro och Maja.
Maja har öroninflamation och Zorro har fått någon konstig hudåkomma och båda ska nu behandlas för resp. illamående.
Hoppas att dom piggar på sig snabbt och är helt återställda till återbesöket som är den 18 Nov.
 
Stressen börjar komma smygande inför nästa vecka med alla årsdagar.
Både bra och dåligt att man har allt inom 1 vecka.
 
På Lördag åker hela familjen ner till graven och tänder ljus och marschaller (alla helgona)
På Söndag åker hela familjen till Längbro kyrka på minnesstund som leds av en präst och det tänds ljus för ALLA barn och namnen på alla barns namn läses upp.
Sedan blir det middag efteråt.
På Måndag är det dags för Henkes födelsedag den 7/11...då skulle Henke fylla 28 år.
Då åker vi tillsammans ner till graven och tänder marschaller och ljus  och lägger ett roshjärta som jag gör själv.
På Onsdag är det då dax för den svåraste dagen av dom alla....HENKES DÖDSDAG!!!
Det är den svåraste dagen på hela året... Man är helt förlamad hela den dagen.
Det är lite konstigt igentligen...eftersom sorgen är lika hemsk varje dag.
 
Nästa vecka är det även dax för att ha min uppfödares alla hundar.
Dom åker utomlands och hundarna ska vara här.
Dom är 8st och det blir fullt upp...vilket säkert är bra för mig inför nästa vecka.
 
Nu ut på promenad med mina två små sötisar i ruskvädret.
På eftermiddagen är det dax för det månatliga samtalet på Onkologen där Henke låg.

Söndag 30 Oktober

Publicerad 2016-10-30 21:12:29 i Allmänt,

Livet känns något bättre idag.
Har ridit halva dagen och är helt mör i hela kroppen.
Snacka om att man helt otränad.
Men skönt var det!!
En solig och härlig skogstur...det fyller på energi.
Nu innan det vart helt mörkt så var jag på Brukshundsklubben och hjälpte till att ställa in Agility hinder inför vintern.
Så denna dag har gått i djurens tecken.
 

Halloween

Publicerad 2016-10-29 22:57:23 i Allmänt,

Idag har vart en hemsk dag.
Mest gråtit hela dagen.
Suttit vid graven och känt att jag verkligen vill dö.
Livet har ingen mening kvar.
Jag är såååå ensam...har ingen kvar.
Lika bra att avsluta detta jävla skitliv.
Vill inte skriva ut allt direkt här...men dom som är involverade vet!
Dom vet om förtrycket och elakheter.
När man i svåra stunder igentligen ska stötta varandra...så njuts det av att förtrycka och förminska.
Detta gäller dom som står närmast.
Men jag är trött på detta...orkar inte mer.
Varken orkar,kan eller vill förändra världen.
Jag vill bara leva och ha det bra.
Kräver ingenting.
Men i hela mitt liv har jag fått slagits för min existens.
Min mamma hatade mig pga att pappa älskade mig.
Min svärmor hatade mig pga att min man älskade mig.
Den enda som älskat mig öppet och ärligt och stod upp för sin kärlek var min son.
Men han är död..död..död!!!
Orkar inte mer.
Vill dö...men är såååå feg!

Dröm om Henke

Publicerad 2016-10-26 09:56:29 i Allmänt,

Drömde inatt om min döda älskade son Henke.
Det var en så jobbig dröm.
Han kom tillbaka exakt som han var..i samma ålder som när han dog 25 år.
 
Han bara var här och förklarade att han hade valt att komma tillbaka till oss...han ville inte längre vara på "andra" sidan.
Varför vet jag inte?!?!?
Han ville inte bo här hos oss..utan ville klara sig själv.
Drömmar kan ju vara knasiga...så rätt som det var så hade han sin gamla lght tillbaka....som kostade över 6000 kr /mån.
Jag frågade honom HUR han skulle klara av en så pass hög hyra utan jobb??
Men han tyckte att vi skulle hjälpa honom....och det klart att vi ska göra svarade jag.
 
Jag bad att han skulle gå till Skattemyndigheten och försöka få tillbaka sitt personnummer...för det är ju raderat!
Du var ju död!!
 
Men det kunde han inte förstå...för han var ju här och nu skulle allt bara fortsätta där det slutade.
Försökte förklara för honom att det inte fungerar så....men det ville han inte lyssna på.
Jag vet inte vad vi kom fram till...men jag vaknade och allt var KAOS i mitt huvud.
Fy vilken jobbig dröm.
 
Jag vill ju såååå gärna att han kommer tillbaka och vill inte att det ska kännas jobbigt att drömma om honom.
Jag älskar ju honom sååå mycket.
 

Tisdag 25 Oktober

Publicerad 2016-10-25 15:38:32 i Allmänt,

Ännu en dag på ryggen på Rocky.
På förmiddagen öste regnet ner och jag tänkte inte åka och rida.
Men på lunchen så gav regnet upp och jag begav mig till hästen Rocky.
 
Fixade och red själv...vilket var väldigt många år sen sist.
Känner att jag har funnit mitt mission.
Hästar är livet!!
 
Nu hoppas vi på en mild vinter...och inte något snö.
Då kan detta trots allt bli en ganska bra vinter.
 
Bra att få lite annat att tänka på nu när denna svåra tid är här med så mycket årsdagar och svåra minnen.
 
Kan inte ens tänka tanken fullt ut på att Henrik är borta och ALDRIG mer kommer hem.
 
Vilken käftsmäll det är varje gång tanken slår mig.
Det är som om någon boxar mig i magen med all sin kraft.
Så för att inte tappa andan helt så är detta med hästarna bra, för att få mig att tänka på nåt annat och förhoppningsvis överleva denna svåra höst oxå.
 
Jag har ju mina vovvar...men det räcker tyvärr inte till alla dygnets timmar.
 
Är sååå tacksam att jag fått chansen att rida fina Rocky <3
 
Nu dax att fixa lite mat.
Idag blir det kyckling med sötsur sås och ris till det.
Sen blir det nog en kväll framför tv:n och bara softa.
 
Fick sms att mina tapeter har kommit...men huu...så jobbigt det känns att börja att rusta.
Men tyvärr ett måste i mitt hem.

Måndag 24 Oktober 2016

Publicerad 2016-10-24 16:28:37 i Allmänt,

I morse hade jag bråttom.
Skyndade mig ut med mina vovvar och sen begav jag mig till en kompis som heter Karèn.
Jag skulle rida hennes Irish cob.
Så himla vacker häst och helt fantastisk att rida.
 
Skyndade mig sen hem för att gå ut med mina vovvar igen och hinna fixa lite mat...innan det var dags för nästa ridtur.
Åkte till nästa ställe...men där blev det tyvärr ingen ridning, så hon som har stallet råkade låsa in sina nycklar i sadelkammaren och det var nycklar till både hus och bil.
Så det vart istället att skjutsa henne till sin son som hade extra nyckel.
Men jag hade ju redan ridit idag...så det gjorde inte så mycket.
Men tråkigt var det ju..
 
Nu blir det dusch och fix och sen promenad igen med vovvarna.

Onsdag 19 Oktober

Publicerad 2016-10-19 23:18:44 i Allmänt,

Idag har det vart återbesök hos sjukgymnasten för min onda höft.
Har tränat sjukgymnastik i 1 vecka nu och min höft bråkar mer med mig än någonsin.
Vart ordinerad att bara vila 1 vecka och sen återbesök.
Kan enligt sjukgymnasten vara en lös benbit som "far runt".
Ont gör det hur som helst...så får väl vila lite då!!
 
Idag för 1 år sen tog våra vänners dotter sitt liv!
Så hemskt och fruktansvärt.
Var ikväll vid hennes grav och tände ett ljus.
Så hemskt livet ändå kan vara.
Hon var 28 år och hade 3 små barn och livet var för tufft.
Många kan säga att det är fegt att ta sitt liv!....men jag säger tvärtom!.
Så jävla vågat att klara en sån sak.
Kanske fegt att inte våga leva....men sååå tufft att ta sig av daga.
Jag har själv funderat många ggr på att jag skulle göra det.
Men HUR??...HUR GÖR MAN???
HUR VÅGAR MAN??
Tänk ändå vad fort en människas liv utplånas?!?
Det är full uppståndelse ca 1 år...sen svalnar allr av och inte många varken minns eller bryr sig.
Undrar hur många som tar sitt liv igentligen tar sig av daga för att dom verkligen vill DÖ!?
Men kanske bara inte orkar leva.
 
Jobbigt är det med årsdagar iaf.
Ser med fasa fram mot våra "svåra" dagar.
7 Nov Henriks 28 års dag.
9 Nov Henriks dödsdag.
Fuck November
Fuck Cancer
 

Tisdag 18 Oktober

Publicerad 2016-10-18 23:52:00 i Allmänt,

 
Lägger mig med dundrande huvudvärk...det var länge sen jag hade så ont.
Så idag har jag mest bara tagit det lugnt.
Igår gjorde jag nåt som jag har velat göra i 28 år.
Jag har börjat att rida igen.
I ett stall som har turridning i skogen.
Det var en märklig känsla måste jag medge....så märklig men sååå igenkännande.
Kom dit med både oro och glädje.
Trodde att jag hade glömt allt som hade med hästar att göra.
Jag vart tillsagt att hämta en viss häst och göra honom i ordning för ritt i skogen.
Herre gud tänkte jag.....jag minns väl inte ens hur man tränsar en häst.
Men allt gick som en dans.
Jag både sadlade och tränsade som om jag hade gjort det varje dag.
Sen kom nästa oro!!
Hur fasiken skulle jag ta mig upp!?!
Ingen fara det heller.
Svingade mig upp lika lätt som för 28 år sen med min stela och värkande kropp.
Vi red ut och det både travades och galopperades och allt gick utmärk.
Lite träningsvärk i röven har jag allt idag.
Men såååå glad att jag gav mig själv denna möjlighet.
Det fyllde på mitt liv med positiv energi.
Drömmarna började åter direkt gå i gång på en egen häst igen....men det kommer aldrig att funka att klara det själv.
Men jag är glad för denna möjlighet jag fick till detta iaf.
För hösten och vintern kryper sig på och depressionen djupnar.
Rädslan över att inte klara vintern med allt vad det innebär.
Fasan för julen som gör saknaden så stor över den familj vi en gång var.
Det blir dagar som jag gräver ner mig eller typ tapetserar eller nåt sånt.
Funderingarna snurrar mer och mer på att avsluta detta skitliv.
Jag har ju mina vovvar och kan ju så klart inte överge dom små liven....och jag kommer ju så klart att ordna för dom.
Mrn jag kan inte tänka mig att vara ensam o 25 år innan det är dags att få möta min älskade son.
Livet blir väldigt meningslöst när man går ensam och inte har ett jobb....vilket jag inte orkar efter allt som hänt.
Och jag är inte miljonär...så jag kan inte shoppa mig lycklig (om det nu är nån lycka?)
Så här sitter jag och har panik för kommande årsdagar och en annallkande vinter.
Jag hoppas att det dyker upp nåt bra o mitt liv som får mig att vilja leva.
Just nu så själatrött.
Här sitter jag nu...snart 3 år in i efterlivet efter Henrik.
Här någonstans i tiden så trodde man att man skulle ha börjat att må bättre....men NEJ tyvärr!!
Känner mig faktiskt i sämre skick än dag 1
 
Sorgen och saknaden har djupnat och gjort mig till en helt annan människa.
I vissa delar till det bättre..( man kommer till insikt)
Man ser människor så tydligt....alltför tydligt.
Och man drar sig inte för att välja bort.
Man väljer bort dom människorna som man känner sig utnyttjad av.
Människor som man tidigare bara stod ut med för att man själv mådde ok och inte hade några större problem.
Man visste innerst inne att dom inte tillförde dig något...men man bara stog ut.
När det som händer som inte får hända...så hamnar man i kris och kan inte låta en enda människa få ta något av den lilla energi jag hade.
Många vart bortvalda...många är kvar.
Men många går från klarhet till klarhet i mitt huvud och är på gång att strykas.
Jag vågar numer ta plats...det värsta har ju redan hänt och inget som är värre eller ens i närheten kan hända.
Så jag fortsätter nog att radera från min lista av" vänner"
Dom hade nytta av mig men inte jag av dom och vänskap ska väl vara riktad åt två håll antar jag.
 
I morgon är det dax för sjukgymnastik igen av min sjuka höft...som är drabbad av artros.
Har jobbat på flitigt med ett program 2ggr om dagen och jag tycker nog att jag känner en liten förbättring.
 
På Torsdag är det den årliga kramsbindarkvällen på Blomsterlandet för våra barns gravar.
Drt brukar vara en mysig och kreativ kväll som inger mycket värme...jag ser fram mot det.
Sen är det Fredag igen...allför ofta Fredag och helg.
Gillar inte det längre.
Varma Tisdags kramar från en änglamamma❤
 
 
 
 

Inköp av färg

Publicerad 2016-10-12 22:51:16 i Allmänt,

Har idag köpt takfärg och målartvätt.
Känn på det?!
Hur jobbigt låter inte det??
Ska rusta och kan inte hoppa över att måla tak och alla lister.
Grämer mig för hur det ska gå...men får ta det bit för bit.
Det som driver mig är resultatet.
Det kommer att bli som nytt och så fräscht.
Har så mycket ideer i mitt huvud som bara lixom ploppar upp hur det ska vara.

Härligt om livet kan komma tillbaka så smått...saknar mitt kreativa liv som försvann när Henke dog för mig.

Han var min kärlek och mitt ljus.
Jag saknar honom så att hjärtat sprängs.

Han var så god och snäll.
Han bad om ursäkt även om felet inte var hans.
Jag tror att han var för god för denna värld.
Jag kan inte förstå hur jag ska klara mig utan honom....mitt förstfödda barn.

Jävla cancer...FUCK CANCER.

Min sorg tär på mig och då klart på hela familjen.
Jag tror igentligen ingen av oss vill leva...men ingen vågar dö.
Ingen av oss vill ge någon annan mer smärta än vad som redan är.
Men jag är rädd för mig själv!!

Jag vet inte riktigt vad jag gör när jag sjunker ner o det stora svarta hålet.

Jag vill leva för Jennifers skull.....men inte för min egen skull.
Vill följa Jennifer i hennes liv...mitt liv är slut.
Ska jag då fortsätta på den inslagna banan, som vart mitt liv sen tidig ålder...att göra allt för alla andra?
Att glömma bort och förtränga att man har ett eget liv med glädjeämnen och intressen?

Nää antingen ska jag välja MITT liv att leva...eller välja bort livet.

Jag får sova lite på saken...inga beslut idag.

Torsdagen den 6 Oktober 2016

Publicerad 2016-10-06 11:22:55 i Allmänt,

Det blir lite glest mellan mina inlägg här...måste skärpa till mig lite grann.
Hösten är en tung tid för oss alla i Fam.Ness.
Den är full av jobbiga årsdagar som får allt jobbigt att trängas i huvudet.
Den 9 Sept var det 3 år sen Henrik vart sjuk och påbörjade sin vandring mot sin död.
 
I Söndags fyllde vår dotter Jennifer 22 år...vilket naturligtvis är en glädjens dag, men samtidigt så otroligt jobbigt.
Då saknaden gör sig extra påmind, både för Jennifer och för oss.
 
Som tur är så har Jennifer sin älskade Erik och hans fina familj.
Jag känner att dom är en stor viktig del i vårt mående.
Dom är så helt otroligt fina människor och Jennifer känner sig så trygg och välkommen hos dom.
 
Vi känner oss som föräldrar till Jennifer väldigt trygga också med dom.
För vi vet att om det skulle hända oss någonting så finns dom för henne och det är en otrolig lättnad.
 
Fina Erik är nog den bästa pojkvännen som finns.
Hans otroliga överseende och tålamod med Jennifer i hennes sorg.
En sorg efter en älskad storebror som stundtals tar över hennes liv.
 Han är verkligen den bästa som finns och jag känner sån otrolig tacksamhet till honom.
TACK ATT DU FINNS FINA ERIK <3
 
I Lördags firade vi Jennifers födelsedag.
Jag tror att hon blev glad.
Tom mormor var med, trots att hon är 85 år och ganska sliten så orkade hon HELA kvällen.
 
 
Hon vart så uppvaktad och fick väldigt mycket presenter.
Bla en polaroidkamera av mormor och morbror Stefan.
En sån kamera som framkallar bilder på en gång.
Det var otroligt roligt.
Så fick hon en gästbok..där gäster och vänner får ta kort med kameran och sätta in i boken och skriva en hälsning.
 
Men saknaden efter Henrik höll på att förgöra mig under kvällen, trots all lycka för Jennifer.
När fasiken ska man kunna börja le från hjärtat och känna äkta glädje.
Jag försöker le...trots att livet har rasat totalt.
 
I Tisdags den 4 Okt...så höll jag i mitt första möte på VSFB ( Vi som förlorat barn)
Det var både svårt och roligt.
Vi var 14 st och hade 3st nydrabbade familjer.
Men det är då man känner att man faktiskt har kommit en bit i sin sorg.
När man ser deras kämpande med varje sekund...så känner jag att jag trots min svåra förlust ända kan le lite genom tårarna och fungera i det stora hela.
 
Igår skulle min pappa ha fyllt år.
Han skulle ha blivit 91 år.
Han dog på Henriks 18-årsdag, den 7 Nov 2006
Jag kan inte förstå att det har gått 10 år sen han kämpade för sitt liv.
Det var på hans 81-årsdag som vi började med sjukhusbesök och snart fick veta att han var drabbad av njurcancer som spridit sig till skelettet och att inget skulle göras.
1 månad senare så dog han.
ÄLSKADE PAPPA <3
Du är så saknad.
Jag hoppas att du och Henrik tar hand om varandra där uppe och att ni finns här när vi behöver er (hela tiden)
ÄLSKADE BARN <3
DU ÄR SÅÅÅÅ SAKNAD!!
 
 
Vi försöker ändå trots smärtande dagar att göra roliga saker.
Den 23 Sept var Jennifer och jag i Stockholm.
Det är 3 år sen vi var där och sprang på stan.
Vi shoppade åt gott och drack vin.
Det var en jobbig dag, men ändå en dag som fyllde på mycket energi.
TACK UNDERBARA UNGE ATT DU FINNS <3 <3 <3
 
I Fredags den 30 Sept var Jennifer, Mona och jag på Orup här i Örebro.
Det var en ok föreställning...men inte den bästa jag sett.
Men kul att göra nåt ibland.
Mina pinglor <3
 

Fredag 9 September 2016

Publicerad 2016-09-09 10:33:56 i Allmänt,

Denna dagen för 3 år sen så startade vår hemska livsresa.
En resa som skulle komma att ta vårt älskade barn Henrik Ness liv.
Han hade fått Burkitts Lymfom...världens mest aggresiva cancerform.
 
Tur att vi kanske inte förstod från denna dagen att om exakt 2 månader skulle hans liv ta slut.
Dessa 3 år har vart dom hemskaste jag förmodligen kommer att uppleva.
 
Vi lever med tankarna på Henrik varje dag, timme, sek.
Hur kunde detta ske VÅRT älskade barn.
Det finns inte en chans i världen att detta skulle kunna drabba oss.
 
Men det gjorde det tyvärr och livet ändrade sig för evigt.
 
Henkes lilla syster kämpar dagligen på med sitt liv.
Hon läser till Byggingenjör och är otroligt duktig och kunde Henke se henne så skulle han vara sååå stolt över henne.
 
Hon är på väg hit nu så vi kan minnas denna dagen tillsammans och sen ska vi ta oss till Kumla för att gå på marken.
 
Det är nog viktigt att inte göra för stor sak av denna dag.
Kroppens celler minns det ofattbara och jag vaknade idag med ett ryck...exakt som för 3 år sen och bara visste att något var fel.
 
Jag befann mig då i Sthlm (Henkes lillasyster hade börjat att plugga där på KTH)
Jag visste när jag vaknade att nåt var helt fel.
Försökte att få tag på Henriks pappa men fick inget svar förrens efter många telefonsamtal.
Då berättade han att han och Henke var på akuten.
Där startade vår hemska resa och här är vi nu 3 år senare och allt är helt förändrat.

Galen budgivning

Publicerad 2016-09-01 19:34:55 i Allmänt,

Min dotter och hennes sambo VANN BUDGIVNINGEN!!!
Jag är såååå himla glad för deras skull.
Budgivningen gick i ett rasande tempo och jag var sååå nervös.
 
Det var på håret att dom vann...just som dom skulle ge upp och bara lägga ett sista bud, så gav dom andra upp.
Så det vart en glädjens kväll.
 
Så nu blir det inflytt i slutet av November.
 
Jag hoppas att denna flytt kan ta lite fokus från alla årsdagar som kommer nu.
 
Den 9 Sept är det 3 år sen Henke vart sjuk.
Den 7 Nov skulle han ha fyllt 28 år.
Den 9 Nov är det 3 år sen han hastigt lämnade oss i svår chock och smärta.
 
Dessa 3 år har vart dom  värsta i mitt liv, så helt otroligt smärtsamma år.
 
Nu har man kommit till en gräns där människor man möter tror och tycker att det
 
ska ha "gått över"
 
Men det kommer ju aldrig att gå över.
Det ända jag hoppas på är en lite drägligare tillvaro.
 
Men jag kommer att "försöka" använda min trista erfarenhet till något positivt.
Jag kommer att bli stödperson i föreningen VSFB ( Vi som har förlorat barn)
 
 
 
Det känns faktiskt som en positiv sak, att få möjligheten att hjälpa andra i samma hemska och hopplösa situtaiton.
Att försöka få någon annan att överleva dag för dag som jag själv gjort.
Visa andra att dom inte är ensamma.
Att det går att överleva, även om man inte kan tro det i början.
 
Har även börjat Agility med lilla Zorro.
Han är superduktig och får mycket beröm.
Det är bra för både honom och mig att få komma ut och göra något.
 
Det ända som känns jobbigt med det är att Micke får då ta hand om Maja (min andra lilla vovve)
Och hon Skriker i högan sky när Zorro och jag åker iväg.
Hon är ju van att det bara är vi tre hela dagarna.
 
Förra Torsdagen var jag och besökte min uppfödare till mina vovvar.
Hon har ett superhärligt ställe vid sjön Vättern.
Jag och mina vovvar sov över där och vi käkade kräftor och mös.
Dagen efter badade vi och hade det väldans härligt.
Denna härliga utsikt vaknade jag till på Fredags morgonen.
Det skulle inte vara illa att få vakna till detta varje morgon.

Torsdag 25/8-16

Publicerad 2016-08-25 14:53:03 i Allmänt,

Känner mig lite lättare till mods idag, efter besöket hos min kurator.
Håller på att göra mig klar för att åka och besöka min goda vän och uppfödare till mina hundar.
Vi ska ha en liten tjejträff med god mat och vin och ev. bad.
Hon har sommarställe vid härliga Vättern och det är oerhört vackert där.

Så jag och mina 2st yorkar åker till henne och hennes 8st vovvar.

I helgen får jag besök av Sammie och Nikki.
Henriks bästa vän och som har stöttat oss så otroligt mycket i vår svåra förlust.
Dom gifte sig för 1mån sen och lånade vårt hus för sitt bröllop.
Nu blir det lite grill och chill på Lördag med dom fina.

Det är så otroligt att Henkes vänner finns kvar i våra liv fortfarande.
Dom ser till oss och finns för oss...vilka fina människor.
Även om vi har vart så utmattade och inte orkat hålla i kontakten själva, så har dom sett till att vi har träffats...det är helt otroligt.
Jag hoppas att vår älskade Henke ser detta från sin dimension och visar dom tacksamhet att dom finns.

Snart är hösten här

Publicerad 2016-08-24 13:32:14 i Allmänt,

Onsdag 24/8-16

Hösten kommer med stormsteg.
Sommaren fick ett snabbt slut, även om det nu i veckan vart lite bättre väder.
Tråkigt att hösten kommer så tidigt, då vintern blir så lång.

Hade önskat att kunna åka till Thailand även denna vinter.
Men så blir det tyvärr inte.
Pengarna räcker inte så långt som man skulle önska.

Min dotter Jennifer studerar fortfarande så pengarna som blir över får gå till bidrag till henne.

Hon och Erik lever ihop och står i dag och ska buda på ett radhus i Sörbyängen (Örebro)
Det skulle vara så enormt roligt om dom kunde få flytta till ett radhus med uteplats.

Att bo mitt i Örebro med endast tillgång till balkong mot en stor gata är ju inte optimalt.
Kan ju kännas ganska instängt när man är van att bara kunna gå ut i trädgården eller lägga sig vid poolen.

Så idag hålls alla tummar och tår för att dom kommer att få detta.

Jag försöker glädja mig åt små saker så gott som det går.
Livet har ju ändrat sig helt och hållet och förutsättningarna för ett glatt liv är ju borta.

Men så länge man kan stå upp ska man ju vara glad (sägs det)
Så jag försöker att få till en positiv känsla i det som går.

Mina små vovvar ger mig stor glädje.
Har nyss påbörjat en Agiliyutbildning med Zorro.
Han är jätte duktig och arbetsvillig när vi är på klubben och säkert glad att få lite arbetsuppgifter.

Sorgen efter Henke tär och bråkar med mig.
Hindrar mig från att känna mig glad och lycklig.

Hur gör man för att komma vidare i sorgen efter ett älskat barn??
Förfasar mig för den kommande hösten och julen.
Det är så mycket årsdagar, minnen och tankar som sätter sig i huvudet.

Nu kommer jag iaf att gå med aktivt i VSFB (vi som förlorat barn)
Måste känna om det känns bättre att träffa andra i samma situation.
Har vart med förut (i början av vår resa)
Men då kändes det inte så bra.
Vart mest mer ledsen över att känna andras svåra förluster.
Men gör ett försök igen om det känns bättre nu.

Vill ju så gärna komma framåt.
För vidare på samma spår som man var, kommer man aldrig igen.
Man får leta upp nya vägar och skapa sig nya vanor att leva efter.
Jag vill inte bara överleva, jag vill även leva ett bra liv.

Visst ändrar sorgen karaktär över tid.
Men saknaden över ett älskat barn läker nog aldrig.

Vart helt chockad förra veckan då jag träffade en gammal vän som jag inte har träffat sen det hemskaste av hemskheter hände.

Denna frågade mig om hur det var nu efter Henke.
Jag svarade så sanningsenligt jag kunde utan att dra upp några detaljer.
Att det går så sakta framåt, men att bra blir det ju aldrig igen.

Då svarade denna person: Men Va!! Har det inte gått över än!!

Jag vart helt stum!
Det kommer ju ALDRIG att gå över.
Men man kommer ju så klart att kunna leva, fast i saknad o smärta.

Dom som inte vart med om detta kan inte förstå.
Så man får stå ut med dessa kommentarer.

Nu ska jag åka till USÖ och prata med kurator Henrik Nilsson där jag fortfarande går.

Thailand 11/2-26/2-2016

Publicerad 2016-03-02 11:44:00 i Allmänt,

Hemkommen från Karon Beach i Thailand sen några dagar.
Solbrännan ramlar fort bort.
Men vad gör det...kroppen och sinnet har fått suga åt sig av dom härliga solstrålarna och förhoppningsvis lagrat lite energi i min trötta kropp och själ.

Det hände nåt väldigt fantastiskt när vi var på stranden en dag.
Jag hade inte någon gång lyckats att få Wifi på stranden...men just denna dag så bara var det där.
Då hade jag fått meddelande från ett medium i Borås som heter Carina Hammarsten...att hon önskade att vi hade en underbar resa.
Det hör till saken att vi brukar aldrig skriva något privat till varandra.
Jag har vart på kurs hos henne 1 gång och sen har det inte varit mer.
Jag tackade för hennes hälsning och berättade att vi hade det helt underbart.
Då frågade hon lite försiktigt OM hon fick sända oss en hälsning!!
Att hon hade en överraskning och ett budskap som hon ville lämna, men visste inte om vi ville eller orkade ta emot det.

Vi svarade att: JOOOOOOOOOOOOOOO!!..det vill vi!!!
Då kom det ett andeporträtt hon gjort, som var på pricken lik vår älskade Henke!!
Så skriver hon så här:
Han förklarade för mig att han vill säga att han är med er och gläds med er nu <3
Han var lite blyg, men så otroligt fin kille i själen.
Hoppas att detta gläder er och ni får originalteckningen på posten.
Jag ryser! Vilken kärlek han ger er.
Vilken vacker själ han är.

Detta vart så stort för oss....och ännu ett tecken på att vår kära Henke faktiskt finns med oss.
Han bevisar det gång efter gång.
Hur kan man någonsin tvivla på hans existens???

Men sorg och saknad tar ibland över hela mig och tar mig ner i avgrunden och det stora svarta hålet som det är så jäkla svårt att ta sig ut ur.
Jag vet att jag vill leva egentligen...men just idag så snurrar bara tankarna runt att bara försvinna från jordens yta.

Vi har en underbar dotter (Jennifer) som det verkligen finns all anledning att leva för.
Hon är så fantastisk och har vart och är vårt stora stöd i allt.
Men vissa dagar hjälper inte ens det.
Jag vet att Henke skulle bli så arg av bara vetskapen om att jag funderar på att avsluta detta.
Om man har en tro på "andra sidan" så vet man ju att han inte har gått bort...han har gått till.
Men så svårt att bibehålla den fokusen när sorgen och smärtan tar över.
I morgon är en ny dag och nya krafter hoppas jag infinner sig.

Regn både ute och inne.

Publicerad 2015-09-15 10:11:37 i Allmänt,

Nu var det länge sen jag skrev nåt här.
Har inte orkat att få ihop en enda rad.
 
Det har hänt otroligt mycket i mitt liv och saker och ting har förändrat sig.
Men jag är nöjd med hur det löste sig, utan att gå in på några detaljer.
 
Har i helgen 11-13 Sept -15 vart på kurs i Lidköping hos mediet Lena Ranehag.
En helt fantastisk helg på många sätt.
 
Dels så fick jag lära mig att ta hand om mig själv och sätta upp mina egna gränser.
Fick lära mig att ta och få kontakt med både mitt högre jag och andevärlden.
 
Jag åkte dit med jätte smärta i min fysiska kropp.
Jätte ont i höft och korsrygg.
Åker därifrån och har inte ont längre....bara det är helt fantastiskt.
 
Jag träffade 2st tjejer som jag "klickade" med på en gång, utan att vi knappt hade pratat med varandra.
Känner att det blir vänner för livet.
 
Jag är helt förundrat och lyrisk över allt som jag fick uppleva i Lidköping tillsammans med detta underbara gäng.
 
Sorgen ligger tung över mig men detta var ett steg i att försöka finna Henke.
Jag har lovat honom det och kommer att ägna resten av mitt liv att hitta honom.
 
Han har egentligen bevisat tillräckligt att han är där genom så många förmedlingar till mig genom många både kända och okända medium.
Men det är ju det som är knasigt med sorg...man vill bara ha mer och mer bevis för existensen.
 
Man svävar på moln ett tag...men sen kommer frågorna och tvivlet, osäkerheten och kväver.
 
Jag fick lära mig i helgen att ha tillit och det måste jag öva på Tillit, Tillit, Tillit.
Jag vet ju att mitt älskade barn är här med mig....fast i en annan vibration.
 
Han har ju faktiskt vart här en natt på försommaren och berättat det.
Han var här i 2,5 tim och gav mig en fysiklektion om hur det fungerar.
Att även han kan ha svårt att visa sig...det är lika svårt för dom som för oss.
 
Jag bad honom att typ flytta en tv dosa så att hans pappa skulle få bevis för att han fanns.
 
-Men mamma sa han...försök själv att flytta en tv dosa med tanken så får du se hur lätt det är.
Och på det sättet att säga det så vet jag att det var han.
 
Han sa även saker som jag INTE egentligen ville höra...så det var ingen önskedröm.
 
Jag var tom uppe på toa mitt i hans besök...och var så enormt arg för att min "dröm" skulle ta slut.
Men när jag kom tillbaka så var han kvar.
Den upplevelsen lever jag fortfarande på.
 
Han berättade att han var i vibration 4,5 och att jag befann mig i vibration 3
Han berättade hur det var när han dog.
Jag frågade om han såg ljuset...men det var inte så för honom sa han.
Han sa att det beror på vad man tror på och att han var så ung och har aldrig funderat över det.
 
Han kom till en dörr, som han gick in i och stängde bakom sig.
Då befann han sig i ett rum med en stor tv.
Där fick han sitta och se sitt liv sett utifrån andra ögon.
Gå igenom OM han typ hade sårat någon...få känna på smärtor som andra hade känt pga av honom (typ)
 
Jag frågade om helvetet...men det fanns inte sa han...det var denna "filmvisning" som i så fall var helvetet.
Då så klart beroende på vilken människa man har vart och hur man levt sitt liv.
Men för Henke var inte detta svår och det kan jag så väl förstå.
 
Jag frågade om det var nåt han saknade.
Han svarade att han saknade det fysiska...som att kramas.
När han försöker att krama mig, när jag behöver det så går han bara rakt genom mig och jag nästan tappar luften.
Nu när han har berättat så vet jag ju vad som sker...innan så trodde jag att jag hade fått fel på mitt hjärta.
 
Jag frågade om han brukar var här hos oss ofta.
Inte nu längre svarade han....för ni behöver det inte lika mycket längre som i början.
Då var jag hos Er alltid för att ni behövde det så mycket för att orka vidare.
 
Han berättade om allt han gjorde och att han hade fullt upp.
han berättade att jag hade 24 "steg" kvar att gå och han ville så gärna att jag skulle leva ut i dessa steg.
Att det var viktigt för min utveckling.
Att jag inte skulle avsluta detta liv själv, utan verkligen leva.
För att annars så skulle jag få göra om detta svåra.
 
Så jag har bestämt mig för att LEVA eller iaf försöka leva.
Det är inte alltid så lätt med denna tunga sorg och förlust...men jag/vi måste kämpa och försöka.

En vanlig dag i ett ovanligt liv.

Publicerad 2015-04-09 19:50:00 i Allmänt,

En helt vanlig dag i ett helt ovanligt liv.
Ett liv som för några år sen var det mest vanliga liv man kan tänka sig.
Med matlagning, städning och tvätt.
Har nu blivit ett ovanligt liv.
 
Ett liv som inte har något innehåll...ett liv som är tyst och mörkt.
Detta vanliga liv vart mörkt, tyst och ovanligt när Henke gick ur tiden.
Vår innerligt älskade son och bror dog.
Han tog med sig vår glädje och lycka till himlen.
 
Kvar vart bara ett mörkt svart hål.
Ett tomt och innehållslöst hål som kallas liv.
Ett liv som inte är värt att kallas liv.
 
Men när man rasat längst ner på stegen och nästan nuddar botten...så händer det nåt i kroppen och knoppen.
Man tar sig några kliv upp på stegen igen...kanske bara för att rasa igen...vad vet jag???
Men man får ta risken att klättra sakta, sakta, sakta...även om hela själen fylls av mjölksyra över den stora bedriften att klättra, så gör man det.
Så idag har jag lyckats med att resa mig från min tårfyllda kudde och ta vara lite på dagen.
 
Idag orkade jag att vara uppe nästan hela dagen.
Gå morgonrunda med dom små, utan att tappa luften och känna mig både kräk och svimfärdig.
Jag lyckades både tvätta och dammsuga lite grann.
 
Det var många dagar sen jag orkade med så mycket.
Har mest legat och vart tom på liv...tom på luft...tom på allt.
Tom på allt utom all gråt som stockar sig i halsen och vill ut.
Vill skrika, vill slå, vill inte att det ska finnas något liv kvar på denna jorden om inte min älskade Henke fick ha sitt liv kvar.
 
Det som tynger extra just nu är att vår älskade dotter Ninni har flyttat hemifrån.
Jag har normalt inga problem med sånt.
Jag tycker inte att man ska bo hemma tills man är gammal.
Jag tycker att det är helt rätt att flytta ut när man är 20 år.
Det är liksom meningen så.
 
Men just nu gör det så sabla ont.
Från att ha vart en HEL familj på 4 personer.
Så är vi bara 2 personer kvar.
2 st nästan vilt främmande människor ska försöka att få ihop sina trasig liv.
 
För vi är så trasiga...och det är svårt att "trasa" sig tillsammans.
Det fungerar inte så...i alla fall inte hos oss.
Vi har nog förut varit väldigt tajt som familj...men nu efter att våra liv slagits i spillror, så är allt så främmande och svårt.
Svårt att prata, svårt att bara vara tillsammans.
 
Hur får man ett ovanligt liv att bli ett helt vanligt liv igen?
Finns det någon som kan ge mig svar?
 
När man har fullt upp i livet, fullt med barn, tvätt och matlagning...så klagar man på att man har för mycket att göra.
Helt plötsligt så ändrar sig allt och allt blir tomt.
Då längtar man efter ett satans liv och en massa tvätt.
Man längtar efter ett VANLIGT LIV!!
 
 
 

En mycket märklig helg

Publicerad 2014-10-14 17:30:53 i Allmänt,

I Fredags så var vi med om en mycket märklig händelse...som verkligen berikat vårt efterliv.
Vår son Henrik var förra sommaren på en festival i Malmö.
Träffar där en tjej som heter Amanda.
Kommer hem och berättar för oss om att han har träffat en "skit snygg" tjej som han uttryckte det.
Mamma, hon ser ut som en fotomodell sa han!
Han pratade ofta med mig om Amanda och att hon ville komma till honom på sjukhuset...men att han inte ville visa sig då han var sjuk.
Han kände sig så ful och mager....han ville verkligen bli frisk och börja träna innan han återigen träffade den snygga tjej.
Nu blir inte alltid livet tyvärr som man vill och det vart det inte för honom.....HAN DOG!!
Han hann tyvärr aldrig återse den skönhet.
 
I maj så var min man och jag hos ett medium för att försöka att få kontakt med vår älskade son.
Mediet talade om att det var på väg in en mörk, nätt, snygg tjej i hans liv, och att jag var tvungen att ta kontakt med denna tjej.
Som tur var så hade Henke pratat så mycket om henne...så det var inte svårt för mig att hitta henne.
Jag fick nästan panik...vad skulle hon tro om mig....att vi vart hos ett medium...hon skulle nog tro att jag var tokig.
Men jag skrev till henne och hon svarade direkt.
Helt otroligt!!
Sen efter det vart vi vänner på FB och har haft lite sporadisk kontakt.
 
Förra veckan skrev hon till mig och ville att jag skulle beskriva vart Henkes gravplats är.
Jag förklarade och frågade om jag fick komma och ge henne en kram.
Var bara tvungen att träffa denna tjej som hade kommit att betyda så mycket för mitt hjärta.
 
Amanda och hennes mamma kom till Kumla kyrkogård i Fredags, där jag och Ninni mötte upp dom.
 
Vilket fantastisk möte!!
Vilken tjej!!...Vilken mamma!!
Dom var så underbara och allt bara stämde...vi klickade direkt och kände att hon hade vart så rätt för Henke.
 
När dom åkte så var det med sorg i hjärtat vi sa hej då!
Det kändes som att hon tillhörde vår familj och att han hade blivit sååå lycklig med henne.
 
Efteråt kom sorgen, ilskan med förnyad kraft...jag blir så arg och ledsen att han aldrig fick chansen till lycka.
Han som drömde om en tjej att älska, att gifta sig och få barn.
Det känns extra tungt nu när Amanda vart här och allt var så rätt.
Förbannade, jävla skit Cancer...fy fan vad jag hatar dig!....FUCK CANCER!!!!!
 
Det är så här jag alltid kommer att minnas dig!
Det finaste som finns!!!
ÄLSKAR DIG!!!!
 
 
 

Söndag 21 September

Publicerad 2014-09-21 21:58:03 i Allmänt,

Sjuk...sjuk...sjuk!!
Det var länge sen jag var så här dålig!
En hosta from Hell och ingen röst.
Feber, halsont ocj satans ont i huvudet.
Jätte skönt för familjen fnissar nog många ☺
Att nu är hon äntligen lite tyst!
Men lite jobbigt för dom då inte mamma kan svara på allt hela tiden☺
 
Var på Vårdcentralen idag...men min sänka var inte tillräckligt hög för att sätta in penicillin.
Den var bara 68 och skulle vid typ lunginflamation ligga på 150.
Syresättningen var för låg...endast 73%
Den ska ligga på 97-98%
Det var iaf skönt att jag inte hade inbillat mig att jag kvävdes.
 
Skulle komma tillbaka på Tisdag om jag inte är bättre.
Måste..måste vara frisk till Lördag då jag ska åka till Bulgarien med en väninna och hämta hem en hundvalp☺
Det blir en långweekend så vi ska hinna med lite shopping oxå.
Jag hoppas på lite billigare märkesväskor...typ Louis Vuitton eller nåt sånt.
 
Det känns jobbigt att jag inte har kunnat vara hos Henke denna helg...men jag hoppas att han är med mig 
Och healar mig.
 
Har även haft 3 duktiga och healande doktorer vid min sida hela helgen.
Mina 2 yorkar Zorro o Maja...och även Majas mamma☺
Så himla underbart med många hundar...det är läkande för allt!
Nu ska jag försöka vila min sjuka kropp och hoppas på ett snabbt tillfrisknande.
Sängen är trång med 3 vovvar...men såå mysigt!
Natti natti 😴
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela