Det var en jobbig timme på Onkologen idag.

Många tårar men även några skratt.

Vi har nu fått gå där i 3 år...det är ju helt otroligt..

Men nu ska det ta slut.

 

Det är både sorgligt och skönt.

Sorgligt för att något tar slut....lixom Henkes liv gjorde just där.

Skönt för att man kanske på nåt konstigt sätt kommer att komma vidare.

För även om det är kanonbra att gå där...så rivs smärtan upp varje gång vi kommer dit.

Dags att gå ut ur bubblan och klara oss på egen hand.

 

Nu väl hemkommen efter Onkologbesök och lite fix på Henkes grav.

Vi har lagt granris och fixat inför vintern.

 

Hur kunde livet bli så här???

Tänk hur lycklig man var??

Varför tog allt slut...vart man straffad för nåt??

Iså fall vad??