Idag/kväll är det exakt 6 månader sen vår fina älskade Henke lämnade oss i en evig sorg och ångesttillstånd.

Jag har fortfarande svårt att ta till mig och förstå att DU älskade barn inte kommer hem något mer.

Du har vart död alldeles för länge och en evighet är på tok förlänge.

 

Jag och Micke har vart på samtal idag där vi går och pratar.

Vi pratade om döden så klart..men inte bara Henkes död...utan även om vår egen.

OM vi orkar att fortsätta att leva.

Det vet vi inte än...vi får ta en dag i taget och ta små små steg framåt.

Vi har vår älskade Jennifer (Ninni) att tänka på. (Henkes lillasyster)

Hon är så värd att få ett bra liv..vilket är svårt för henne nu när sorgen har slagit till så hårt.

 

Det går inte att beskriva hur något sånt här känns!!

Man slits mellan hopp och förtvivlan och ser ingen chans till förbättring.

Även om många säger att en dag så kommer det att kännas lättare.

Hur ska det kunna göra det??

Mitt barn är borta!! Han är död!!

Hur ska det någonsin kunna kännas lättare då?

Snarare tvärtom...att ju längre tiden går så är det ju längre och längre sen man såg och fick krama honom.

 

Detta efterliv är ett liv vi INTE har valt.

Vi har kämpat hela vårt liv med att vårt liv skulle vara så bra som möjligt..att våra barn skulle få det bra och vara lyckliga.

Så händer nåt sånt här och ALLA blir olyckliga på en sekund.

 

Livet känns så orättvist!!!!!

Ninni står i starten för sitt vuxna liv och fick inte ens chansen att må bra.

Henke fick inte chansen att leva....Fy vad orättvist det är!!